Midan Kairo

Ett slags slut

2008-07-08T21:07:00.002+03:00

Hur ska jag kunna sammanfatta detta? Allt detta?

Det har i tid varit en kort period, men jag har under den tiden levt ett liv. Det har tagit mig genom stunder av underbar forundran, stark vanskap, storsta aktvitet, lycka och gudomlig forsyn jag aldrig kunnat ana. Men det har ocksa stortat mig ner i djupaste sorg och uppgivenhet, svaghet, sjukdom och undergang.

Det har egentligen varit och ar alldeles for mycket for att jag skall kunna ta in det hela. Det ar for mycket. Och det ar delvis darfor jag aker hem nu, aven om jag kunnat stanna.

Mina forsok att bearbeta vad jag upplevt har ni blivit delgivna i form av det jag skrivit har pa dessa sidor. Som jag aven maste delge mig sjalv. Jag har behovt skriva detta.

Nu tar det slut. Och det kanns katastrofiskt. Men egentligen ar jag redan klar och har avslutat allt har. Med det enda undantaget att jag lever har. Jag lever har.

Jag bladdrade haromdagen igenom mina antecknings/skolbocker som jag anvant har i Kairo. Och jag fann att jag i en preliminar disposition till de forsta blogginlaggen skrivit: "Jag kan inte lova nagonting". Jag minns inte langre varfor och jag kan inte hitta referensen i bloggen. Jag forsoker forsta varfor. Jag forsoker forsta vem jag blivit under dessa fyra och en halv manader. Det ar svart att greppa nagot solitt, det glider undan som rok mellan fingrarna. Men nagot blir kvar. Nagot jag numera vet sakert. Jag vet att jag faktiskt lovade. Och jag vet att jag kan lova allt. Allt det som jag ar

Pa vag fran...

2008-07-06T19:48:00.002+03:00

Jag sitter i en taxi och roker en cigarett. Av market Cleopatra som jag fick av chaufforen. Billigt, sannolikt daligt och saledes vanligt. Jag ar pa bra humor med en "devil may care"- attityd. Rund under fotterna. Ensam mot varlden. Pratsam. Sa jag pratar med chaufforen. Om det vanliga. Vad gor jag har, var han bor, om han ar gift eller inte, om han har barn eller inte. Var syn pa Egypten, varifran jag ar, osv.

Vi fastnar i politiken. Den svara situationen for folk. Mubarak ar en tjuv. Precis som alla taxichauffrer sager, jag smaskrattar. Men denne lagger till nagot, utan nagot extra i rosten, men i meningen. - Vet folk i Sverige att Mubarak ar en tjuv? Forstar dom det? Med undertexten: gor ni nagot? forstar ni verkligen den svara situationen for oss har?

Jag blir missmodig, ger ett diplomatiskt svar och blir sedan tyst.

Efter en stund gor jag ett forsok att bryta tystnaden. Han sa att han hade en son...
- Hur gammal ar han?
- Han ar dod. Han blev bara tio dagar, och han dog i statens vard pa ett av deras sjukhus. Han hette Omar.

Jag tittar tomt framfor mig in i trafiken, ljusen och morkret i Kairo-natten. Jag tar ett djupt bloss och blir plotsligt valdigt tacksam for den stundens ingivelse som fick mig att roka min forsta cigarett pa sju ar.

Community(tarianism)

2008-07-06T19:17:00.002+03:00

Den andra sak jag ville beratta om narmar sig sjalva karnan i den egyptiska upplevelsen. Lojaliteten, solidariteten och bindningen till familjen och narsamhallet. Familjen ar grundenheten i det egyptiska samhallet. Till den ar du knuten med blod och till den ger du dig sjalv, din arbetskraft och din lojalitet. Men du far ocksa tillbaka allt det stod du kan tankas behova i din situation. I avsaknad av fungerande statliga skyddsnat forsakrar sig manniskorna genom att knyta sina oden till varandra i grupper.

Nar du ar illa ute far du hjalp av dina narstaende och pa samma satt hjalper du till nar andra ar illa ute. Detta leder till nara band inom familjen och det lokala samhallet. Och en sallsynt vilja att standigt hjalpa till. Saledes skapas hierarkier inom familjen och mellan famiiljer i omraden dar de med mest resurser far en position som val-respekterade grundad i deras formaga att hjalpa. En position som de lagger sig i vinn om att behalla genom stor generositet.

Dessa strukturer, som ar att betrakta som naturliga handlingsmonster, inkluderar da aven de som kommer pa besok och tas in i den nya gemenskapen. Som jag. Vad detta betyder ar att dina egyptiska vanner mer an garna kor dig over halva stan, tar in dig till brollop, vill ha dig over for middag hos familjen, later dig sova hos dem etc. etc.

Jag menar inte att detta saknas annorstades, bara att det gar sa mycket fortare har. Den person du moter pa gatan pa morgonen kan du pa kvallen vara pa middag hos. Och det kanns inte konstigt. Det ar latt och naturligt. Men samtidigt finns dar fragan. Skulle jag gora likadant? Tiden forandrar mig och omstandigheterna gor mig ny, igen. Den har gangen vet jag inte till vem. Jag ser mig inte lika klart langre. Ett sadant fundamentalt systemskifte ar jag inte kapabel till, men det finns sidor att fanga och sidor att slappa. Vi lar oss nagon nytt hela tiden. Nagot battre. Som gor oss alla battre.

Impasse

2008-07-06T19:05:00.003+03:00

Jag ar pa vag hem. Till fororten. Maadi, fororten for rika och vasterlanningar. Jag ska stiga pa Metron. Det ar tjockt med folk pa perrongen och i vagnen. All trycks, bokstavligt talat, in i vagnen. Vi har inget manoverutrymme. Jag ar i mansvagnen. Nagon enstaka fru eller dotter skymtar i havet av svettiga egyptiska man i alla aldrar. Och jag. Min dag har varit upp och ner. Jag kanner mig pressad har inne bland alla kroppar. Trycket lattar en aning vid nasta station. Trangseln far folk att bli irriterade samtidigt som alla forstar situationen och agerar undanglidande. Pressat. Plotsligt lamnar vi underjorden och ser dagen anyo. Den ar pa vag att lamna oss. Solnedgangen nalkas. Nagons mobil gar pa. Melodin till "Sweet dreams" sprider sig obonhorligt genom vagnen. Agaren gor inga ansatser att svara. Ingen reagerar. Jag tittar ut mot den sjunkande solen och later sedan blicken glida tillbaka in och spela over alla de ansikten som star packade framfor mig. Jag borjar forsiktigt folja takten med min fot medan ett leende tar over mig och skickas ut i trangseln. "Sweet dreams are made of this. Who am I to disagree? I travel the world..."

Toot

2008-07-06T18:41:00.002+03:00

- Okej vi ses pa Toot.
- Ska vi hanga pa Toot?
- Halla, jag ar pa Toot.

Toot = Hallon

Det ar ett cafe i stadsdelen Agouza. Det ar som ett stort rum som ar oppet ut pa trottoaren och gatan. Inredningen bestar av vita plaststolar och vita plastbord samt lite hogre och mindre trabord. Dessa star utspridda dar folk vill sitta. Oftast ute. Nar det ar fotboll; inne. Den anddra stora delen av inredningen ar man. Enbart man. Egentligen ar det typexemplet for ett egyptiskt cafe. Hit kommer man och satter sig nar dadgen borjar, nar arbetsdagen ar slut, nar det ar en match, nar man inte har nagot att gora, nar man vantar, narsomhelst. I grupper eller ensamma. Alla kanner varandra och alla halsar pa varadnra varierande fran kindpussar och omfamningar till ett vanligt al-salam aleykum. Har hittar man gruppen av man 50+ som diskuterar, ja vadsomhelst klockan tva pa natten. De yngre mannen sitter i det luftkonditionerade rummet lite hogre upp och spelar kort. En del sitter inne och spelar backgammon, andra bara hanger, nagon surfar pa grannens tradlosa internet. Alla roker. Cigaretter eller shisha. Och de dricker: te, lask eller juice.

Man ar mer dar an hemma. Det ar oppet nastan jamt. Och om det ar stangt kan man fa dem att oppna. Som Andrew, Barrett och Mido gjorde klockan 5 pa morgonen efter ett brollop. Servitorerna ar inventarier i sig sjalva. Har maste jag framforallt namna Nadir och Bahaa, "harrassers-in-chief". Galna men trevliga.

Jag kommer att sakna att bara hanga pa ett stalle sa otvunget som dar, lata vanner komma och passera. Kanske ar Toot i sjalva verket urtypen for ett cafe sa som vi forestaller oss det. Ett andra hem, familjart, valkomnande, kravlost. Dar du traffar vanner och skapar nya. Kontakter och skvaller. Information byts ut och tid passerar och spenderas.

Tiden passerar

Introduktion till slutet

2008-07-06T18:33:00.002+03:00

Jag ar har nu. Nara slutet. Det narmar sig langsamt och obevekligt. Darfor har jag funderat pa tva saker: om jag missat nagot som jag borde berattat, och hur jag ska sammanfatta det hela. I det forsta fallet har jag kommit pa tva saker och tva situationer. Sakerna har foljt mig under en langre tid och situationerna ar nya. Om dem skall jag nu beratta i de foljande fyra kapitlen. Darefter kommer en slutkommentar som med allra storsta sannolikhet blir det sista jag skriver om denna min tid i Kairo. Sa, ater till slutet.

Live, Love and Lose

2008-07-01T18:00:00.004+03:00

- Jag vet vad det ar du har
- Vad? Du maste hjalpa mig, det ar allvarligt!
- Jag kan se det pa mina tester. Du uppvisar alla de klassiska symptomen. Du har gjort din tid tom och fyllt den med fjarilar.
- Vad menas med det? Vad ar det for konsekvenser?
- Det har inte ovanligen i flera fall, historiskt sett, resulterat i doden. Patetik ar aven det vanligen forekommande men det ser jag pa testerna att du redan adragit dig.
- Jag...det var inte meningen, jag planerade inte, jag forvantade inte...
- Du visste vad som vantade.
- Nej, men...ja...jag...jag hoppades inte
- Logner hjalper inte dig.
- Finns det inga botemedel?
- Det finns ett antal kanda snabbverkande, dock enbart med lindrande effekt och med risk for biverkningar. Och i ditt fall, och med din medicinska historia kan jag inte rekommendera nagon av dem.
- Finns ingenting alltsa? Ar det kroniskt?
- Det finns i realiteten bara ett verkningsfullt serum, men aven det kan i svara fall sakna verkan.
- Vad ar det? Ge mig ! Jag behover det nu!
- Tid. Passerad och forfluten.
- Den ar inte din att ge.
- Du har givetvis ratt. Men da aterstar bara for dig att utharda symptomen. Men det visste du forstas redan innan.
- Jag kunde inte veta, det var inte utstakat, det var inget lovat.
- Men du lovade?
- Jag...
- For du var alltid ett latt byte
- Jag lat mig fangas.
- Jag vet. Och du har bara dig sjalv att skylla.
- Mina tarar ar mina att ge vem som helst

En plan

2008-07-01T17:48:00.003+03:00

En plan har mig blivit given. Det sluttande planet blev ett flygande. Jag stortar fortfarande, ty sadan ar flyktplanen. Men jag blev lyft nar jag bast behovde det. Jag vet att jag ar tacksam. Raddad av civilisationen i min mest manskliga stund. Och jag, som trodde jag var en man av civilisationen, jag tvekar och skiftar vikt. Nagot mycket storre hindrar mig inte. Men det tar min uppmarksamhet, all.

Min omedelbara framtid har blivit mer och mer planlos den senaste tiden. Jag borjade tappa framtidstron och darmed foll anledningarna att planera den. Jag aker 'hem'. Den 10 juli. Men sen? Nu vet jag. En plan har mig blivit given. Fran EU-kommissionen som erbjudit mig praktik under fem manader med start till hosten. Jag har for avsikt att anta erbjudandet. Jag blir darmed tillbaka dar jag en gang borjade, med Europa. Jag vet inte om det ar ratt eller fel. Det ar ratt. Ratt vag. Det ar en dorr, en mojlighet. Det ger mig energi och mal. Jag behover det. Sa nu tar jag nya tag. Anda fran tarna...

...and I exit the flat, and I get up on the roof. And I'm screaming from the top of my lungs: I've got a plan!

En mobil resa

2008-07-01T17:19:00.002+03:00

Ringer du nu? Jag ar glad. Men det ar inte du!? Vem ar det?

- De tappade mobilen pa metron?
- Jovisst, jag kanner dem. Var kan vi traffas?
- Okej, vi sager utanfor Hardees vid Midan Tahrir om en timma.
- Jag ar lang och blond, ni kommer att frosta vem det ar.

En timme senare.

De dar 4 tjejerna i slojor tittar pa mig konstigt. Nu ringer de. Jepp det ar dom.

- Har ar moblien
- Tack sa hemskt mycket
- Det ar en fest klockan 19 ikvall i narheten av Cairo Tower. Ungdomsministern ska komma. Du ar valkommen och bjud in vanner om du vill.
- Jag kan inte lova nagot.

Klockan 21

- Okej, jag vill bara ringa och kolla forst om exakt var det ar....(inget svar).
- Vi aker anda

Dar. Utanfor Cairo Tower.

Svar! - vi kommer om fem minuter (egyptiska?)

5 minuter senare.

- Hej!
- Hej!
- Det var hon som hittade din mobil.
- Ar festen slut?
- Ja, men ni kommer med oss anda.

Lite langre bort pa samma gatan.

- Har ar det!

Mobilfinnerskan pekar pa en imponerande byggnad ifran vilken en rod matta rullats ut. Vi gar pa den. Det ar fullt med folk som minglar. Filmkameror packas precis ner. Pa vaggen hanger ett enormt portratt av president Mubarak. I den enorma mottagningshallen star aven nagra stora konstverk. Vi ar de enda vitingarna for vilket vi far odelad uppmarksamhet. Mobilfinnerskan och numer aven var guide i detta palats - en petite tjej som ar mycket engagerad, framat och talar oavbrutet pa oklanderlig engelska - berattar for oss om arrangemanget.

- Det har varit en poesikvall dedikerad till hyllningar av Hemlandet Egypten i regi av en organisation for unga egyptier med stod av Suzanne Mubarak. Det ar darfor vi far lana dessa lokaler. Hur ser eran bild ut av ert hemland? - ? bra fraga

Hon fortsatter med att presentera folk och vanner. Skadespelare, malare, journalister, artister, en man som intill perfektion kan harma faglar.

- Y ar sangerska. Sjung for dom Y!

Sa dar star vi, i en enorm hall pa en rod matta och lyssnar pa en sangerska. Hon sjunger, vackert - bara for oss - pa tva meters avstand. Sinnet forsoker desperat fa grepp om situationen, men forgaves. Istallet borjar ansiktet spricka upp i ett stort leende. Jag kan inte hejda det, jag vill inte hejda det. Jag kan inte sluta le.

Valkommen till Kairo

Alistair! - Give me a hug!

2008-06-28T18:11:00.000+03:00

I miss the rains down in Africa, I bless the rains down in Africa

2008-06-21T17:16:00.002+03:00

Jag saknar regnet. Det kommer inte hit, Notus förblir frånvarande. Förutom de få tillfällen då han får nog av sina jungler och färdas norröver för att omstörta harmonin och bringa kaos i oordningen. I kollisionen mellan stormen, regnet och öknen, vindstillheten, skapas det ännu lite omöjligare. Överflödet av möjligheter spetsas och tillfällena får för ett ögonblick övernaturlig karaktär.

Alla de tårar som regnar bortom det vidsträckta sandhavet är också här.

Så där står jag. En Alexander Hamilton. Framåtblickande, förväntansfull, lugn i förvissning om regnets ankomst. Stilla, med en elektrisk beredskap som sipprar ut i det flacka ljuset i ögonen, som bubblar under huden.

Jag väntar. Regnet kommer. Ett afrikanskt hällregn som sköljer över allt. Allt försvinner i regnet. Allt blir rent. Allt blir nytt. Det översvämmar mig, det översvämmar staden, det uppfyller, omfamnar och dränker hela världen. Och beredskapen frigörs, strömmen blixtrar ut ur ögonen, huden rivs sönder av den exploderande energin. Omsluten av vatten elektrifieras verkligheten och blir ett hav av ljus. Befrielse

Pris

2008-06-21T14:27:00.002+03:00

Efter en tid i Kairo blir man utan undantag vad som enklast kan beskrivas som: snål. Detta kan i tillfälliga utbrott ta sig uttryck i en närmast dumdristig, tävlingsinriktad snålhet där varje fjärdedels pund räknas. Vanligen nås detta tillstånd när det börjar gå upp för en att tiden i Kairo är på väg at rinna ut och att pengarna hittills runnit ännu fortare än så. Det har också ett direkt samband med den växande frustrationsnivån över att vara vit som innebär att man alltid är ett lovligt byte för svindleri, tiggeri och ett allmänt antagande av att man är villig att betala hutlösa priser för...allt.

Således gör man ett tappert försök att "go native". Vilket innebär att taxin försakas för minibussar för 75 piastrar (ungefär en krona) till tunnelbanan för en pund (ca 1.2 kronor) till jobbet på andra sidan Nilen i downtown. Frukosten hemma dessförinnan är givetvis havregrynsgröt. Nästa mål mat blir lunchen där det blir pasta eller koshery för 3 pund och eventuellt en flaska vatten för 1.5 pund. Därefter hemfärd med samma medel och arbetsdagen har avklarats för ca 10 kronor. För kvällen blir det sedan mat hemma, pasta och tomater och kvällsnöjet en shisha och en kopp te på ett "hole-in-the-wall" café för ytterligare ca 10 kronor. Och om det ändå blir nödvändigt med taxi hem från caféet pga av den sena timmen skall det förhandlas om minsta pund och man är beredd att bråka i 15 minuter för det där enda pundet.

Detta liv fortsätter sedan tills dess att "exceptionella omständigheter" gör att man bara måste gå på den flärdfulla restaurangen och käka mat för 100 pund och sedan gå till baren på taket av Ramses Hilton, dansa sig trött och i ett slag tillintetgöra den gångna veckans ansträngningar.

Den oundvikliga följden blir en känsla av skam och nya försök att vara "ekonomisk" under den kommande veckan.

Och på så vis fortsätter livet och kampen mot pengarna, i en konstant vågrörelse; lån, skulder, vinster och förluster rör sig alla sakta men säkert mot slutet. Hemresan

Persongalleri

2008-06-21T13:22:00.002+03:00

M - Rebellledaren. Finns där ett problem?
A - 42 anteckningsböker med individuella inskriptioner vi simmar seendes pyramider. Allt väl
A - Drömsäljande dynamo
A - En sen kväll i Agouza. Man jag har redan en lägenhet.
A - Studenten, svenska
A - Ofrivillig gäst, aldrig mer Syrien
A - (?)
A - Olja, öl och oförståelighet
A - Vän
A - Den arabiska teddybjörn läraren
A - Ya khawwal, Yalla Toot!
A - Nu vet jag vem du är.
A - Ya 'utta! haha
Å - Är du tillbaks? Kul
B - Akhuya al mu'arras
B - Arab Rap, Rab
C - Te-jobb för arabligan
D - Urkraft, motstånd och skönhet
D - Jag kommer att sakna de sena samtalen med dig på helgerna i Sverige...
E - Vänskaplig
F - Den brittiska kvoten måste fyllas
H - Stor, snäll och kass. Tjuv!
H - sweet home
H - Masu'ula
H - Flygvapenofficer? = idiot
J - Untangible
J - Kollega :-)
J - Journalisten
J - Light Ljus Lux
J - Igen är vi där och pratar och skämtar, bra.
J - Alltid trevligt
J - Kongo? eller var det FN chefen?
J - Broder
J - cool, jag kapade
L - Bloody commie! Galen och trevligare
L - fin
L - ge mig ett nät
L - historieberättaren, män och poliser
M - Moder
M - bra, ni gör varandra bra
M - föd mig
M - Spindlaren, schysst
M - Gasuus isra'iil ;-)
M - Mr. Anderson
M - Zamalkawi, kollega
N - På besök igen, en vän.
N - Koptiac, men jag känner dig inte.
N - Slirig fixare, squalor.
O - En promenad i månskenet, i skuggan av bananer.
O - Jag är dig skyldig en skam
O - Allt en gång till, roligt att du kom
P - Fader
P - Lunchvän
R - Brother in arms
S - Broder
S - belysning i rummet? vi har aldrig setts
S - svensk
Y - du tar mig sällan hem

I kämparnas håla

2008-06-20T18:49:00.002+03:00

De var upprörda på jobbet. Det skulle ha hållits en konferens med olika NGO:s i regi av Freedom House. Deras första konferens i Egypten. De var upprörda eftersom konferensen ställts in. Förklaringen var det föga oväntade och möjligtvis enda giltiga: "Security issues". Vilket sannolikt betyder att den egyptiska staten satt stopp för hela arrangemanget. Ett ständigt problem för en organisation som i förlängningen arbetar för det nuvarande systemets totala omdanande.

En dag ringde chefen mig och berättade att det hade skett en brand på kontoret. Den hade förstört hela köket och brännmärkt delar av de övriga rummet på kontoret. Jag vet inte tillräckligt mycket om situationen för att med säkerhet säga att det inte var en olycka, men trakasserier av det här slaget är inte omöjliga. Ett av de mer tydliga och skrämmande exemplen är hanteringen av de spända relationerna mellan muslimer och kopter i landet. Nyligen inköpte den koptiska kyrkan mark i övre Egypten. Seden påbjuder att den nyinköpta marken omedelbart omgärdas av en mur. Under byggandet av denna mur togs några munkar till fånga av okända män, varefter de misshandlades och torterades. Har ni hört om detta? Det filmades med mobilkamera och visades på en av kopternas tre tv-kanaler vilket ledde till att samtliga medarbetare på kanalens Kairo-kontor arresterades. "Relationerna mellan kopter och muslimer är mycket goda".

Trots detta finns människor som gör motstånd. Unga, drivna, pålästa och engagerade. Bland dem jobbar jag.

Det är delvis därför jag tycker det är roligt att jobba för en NGO här. En annan anledning, som kan tyckas banal men som jag ska förklara orsaken till nedan, är att jag får träffa egyptiska kvinnor. Dessa varelser är annars en förbjuden zon för alla utom andra kvinnor, släktingar eller make. Att tala med kvinnor försvåras också av att deras påbjudna roll i samhället är att sköta hushållet vilket gör att betydligt fler män syns på Kairos gator, i synnerhet på kvällarna då i stort sett bara män vistas utomhus. Allt detta betyder att jag bara får se en sida av den egyptiska verkligheten. Dessa hinder tar arbetet bort. Att ha egyptiska tjejkompisar framstår dock som omöjligt. Därtill är mans- och kvinnorollerna för tillfället alltför rigida. I synnerhet när det gäller oss lösaktiga, själviska och korrumperade västerlänningar.

Ett till synes litet men ändå tydligt exempel på den skillnad som ställs upp mellan män och kvinnor stötte jag häromdagen på när jag och min egyptiske vän var ute och kollade på kläder. Han skulle handla skjorta och slips. Han fann en skjorta och en snygg slips, men han kunde inte ha slipsen. Den var inte för dyr. Den var av siden. Tydligen bär män i islam inte siden eller guld eftersom de är "kvinnliga" attribut.

Jag kunde inte släppa det med tanken och på metron dagen efter iakttog jag männen i vagnen. Jag tittade på deras händer. Och mycket riktigt, deras vigselringar var av silver.

Besök

2008-06-20T16:05:00.003+03:00

Att få besök här i Kairo är alltid trevligt. För mig är det kul att få kontakt med världen i Sverige och få någon som förstår vilka erfarenheter jag har härifrån, för att inte tala om att det är roligt att träffa vänner igen.

Besöken uppbär dock av en känsla av märklighet i det att mitt Sverige-liv och mitt Kairo-liv möts och krockar. Det känns konstigt, som att föräldrarna kommer till universitetet på besök, eller som när du tar med familjen till jobbet för första gången.

Besökarna kan placeras in i två kategorier: De som varit här förut och de som kommer för första gången. Den senare kategorin behandlas vanligtvis med största omsorg på ett sätt som enklast kan beskrivas som: med silkesvantar. Med den egna erfarenheten i åtanke känns det som om att jag behöver ta hand om dem som barn.

Besökarna har i stora drag två önskningar. Att träffa den de hälsar på och att se Egypten. Svårigheten ligger dock i att de är här på semester och att jag har mitt liv här med studier och/eller jobb, och annat. Detta försvåras av att jag inte gärna vill släppa besökarna för sig själva såtillvida de inte varit här tidigare. Och kompliceras ytterligare av att sightseeing redan avklarats för min del första gången jag var här. Därför leder ett kommande besök vanligen till kommentarer hos vänner härnere i stil med: "inte de där gamla pyramiderna igen..." "marknaden är hemsk" "museet får han/hon sannerligen ta på egen hand" "de är så rika de där västerlänningarna som kommer på besök det blir dyrt, jag lever ju kairo-snålt nu".

Deras ankomst föranleds också av förväntningar från i synnerhet egyptiska vänner som alltid blir besvikna om de besökande inte är ett koppel tjejer. Och därtill av förväntningar bland vännerna här nere eftersom de besökande visar något av vem man är i Sverige då man i högre grad valt vännerna där hemma.

Terra incognita
Förstagångsbesökarnas reaktion brukar vi ankomsten vanligen vara: "Vad kul att se dig" följt av "Jag kommer att dö!!" när de i överljudsfast åker i en pappkartong från flygplatsen in till Kairo, vilket efter avstigning byts till ett "Vad i h-e är det som pågår här egentligen?! Det är ju helt galet!" Sammanfattningsvis kan deras inledande upplevelser beskriva med ett ord: Chock.

Efter några dagar har det knappast gått över då Kairo ständigt beskjuter en med nya upplevelser. Men de brukar vanligen adderas till upplevelser av förundran och glädje. Något man inte glömmer i första taget är lätt att uppnå men det är alltid roligt att försöka ge dem något extra de missar som vanliga turister. Som att ta de stackars två svenska besökarna till ett "hole-in-the-wall café" med en egyptisk vän som säger till serveringspersonalen att "ta" på dem. Eller när den amerikanske vännens lillasyster kommer på besök och den egyptiske vännen gör allt för att göra amerikanen obekväm genom t ex genom att ta med sig en ros till lillasystern första gången de träffades.

Parenteser åsido, det är en fördel att kunna åtnjuta alla de fördelar det innebär att ha en person med lokalkännedom vid sin sida som kan visa de platser de vanliga turistrutterna förbigår vilket ger en annorlunda och, ja, större upplevelse. Nog med skryt. Allesammans:

Känn er välkomna!

Protokollets vrede

2008-06-20T15:11:00.003+03:00

Jag har felat. Å det grövsta. Men jag är moraliskt oskyldig. Jag svär! Jag vågar inte se mannen i bilden i huvudet i ögonen. Jag skäms. Om han skulle se mig nu...

De var Sveriges nationaldag. Som traditionen påbjöd firades den utan pompa och ståt på African diplomats club. Och därefter passerade två dagar och den 8 juni var så det officiella firandet inbokat på den svenska ambassaden. Det lär ju bara vara svenska i skjorta och chinos, det är nog lugnt men det får ändå bli finkläder: kostymbyxor, bälte, skjorta, slips, kavaj? nej det var ändå 35+, svarta sockar...och inga skor! de ser smutsiga ut utbrister mina två rumskamrater, det funkar inte. - dom här då? mina inomhusfotbollskor är ju svarta! - Ja, bara om du tvättar dem först. Vi är sena. - vad ska jag ha då? - ta sandalerna. -sandalerna?!...okej men då tar jag sockar under för att det ska se mer...ja, gubbigt och kostymvärdigt. -nej. - nej. -okej utan sockar då. Nu drar vi. -betala ordentligt nu så vi slipper bråka med taxichauffören utanför ambassaden... - bra tänkt

Det var avskedsfest för ambassadören också, 1500 inbjudna gäster. Danska militärattachéer, kineser i uniform, egyptier från statens alla hörn, brats, indiska ambassadörens fru. Plus några bekantingar, den svenska prästen, de svenska biståndsarbetarna, biskopen, katja och den där lustige typen från kyrkan sist "polyhistorn"... alla skickliga lejon, alla i mörka kostymer och svarta skor... förutom en person i sandaler. Det var iaf gratis. En hade iaf en blå svid. Institutets härskare. Sliriga.

Inget program, slö musik. Vi pratar, vi minglar väl egentligen. Trevligt. Giftastrevligt eller bättre, valuta för skattepengarna, onekligen. Sen börjar det regna. Regna och åska!! Klockrent. Nationaldagsfirandet kunde knappast toppas bättre än så. Så åker alla hem.

Part deux

Wasta, koosa. Inflytande, kontakter, streetsmartness. Ibland fixar det in tyskar till Kongo's sektion i matchen mot Egypten. För mig fixar några norrmän in mig på en fest på amerikanska ambassaden. Den här gången tänker jag inte klä bort mig. Jag är säker på att det inte är en mottagning, det är en fest för yngre. Okej, vit skjorta, röda byxor, bälte och sandaler. Först åker jag till min amerikanska kompis och hänger lite. Han har några timmar tidigare fått en hyresgäst, en tysk tjej i 20-års åldern plus hennes två kompisar. De har jättekorta kjolar. Min amerikanske vän är mäkta orolig, vad ska dörrvakten säga, hur ska de klara sig på stan, har de aldrig varit här tidigare? Jag gör mitt bästa för att lugna honom: - Tyska tjejer är väldigt liberala, har du hört om hur de bastar i Tyskland...? -...I want to stay here until they leave, do you think we can leave them here? I just want to have veiled and very respectable girls in my flat after this. - hahaha

Vi möter våra norska vänner vid ingången till ambassaden. De har också vanliga festkläder. Säkerhetspersonalen tar alla mobiler med kameror och skannar samtliga för bomber. Vi betalar 40 pund i inträde och får en biljett till festen. Temat för den är "Black & White". Jag ser en brittisk vän med newcastletröja och börjar ana oråd. Jodå, alla är klädda i svartvitt. Jag har illröda byxor på mig.

Vi kommer in. Det är högljutt och de amerikanska marinsoldaterna festar loss. Vi är i deras barack och fritidslokaler. De har biljard, fussball, shufflepuck och en sandsäck. Tung amerikansk musik och unga människor. Jag är 19 igen!!

Jag saknar det inte. Jag saknar bara den framtiden.

När vi gått vill några dansa mer. Vi åker till en båt med en bar som heter Purple. Musiken är fantastiskt hög och vi drar, vi vill äta. Men vi är på Zamalek och allt är stängt. Halv tre kommer vi in på Maison Thomas. Restaurangen är stängd men vi kan beställa take away; bara vi väntar utanför. På gatan. Så kvällen avslutas med att äta pizza på trottoaren mitt i natten. 19, fa'alan.

Scen X

2008-06-20T14:45:00.003+03:00

Avreseort: Ma'adi, förort för ex-pats.
Transport: Metro, bara ett pund!
Vapen: Pengar (få), nyckelring med zamalek-märke, glasögon, mobiltelefon, bläckpenna...nej, den glömde jag i Ma'adi.
Scen: Horreya (frihet), café/bar. "Seedy, cheap, intermingling of Egyptians and Westerners alike"
Soundtrack: Högljutt prat.
Skådespelare: Protagonisten, vänstermannen/journalisten, journalisten, vännen, några andra

Parkeringsplatsen utanför Horreya. Protagonisten och vännen.

Tystnad, tagning!:

- It's good having some time without X.

Väl inne.

- Hahaha, habibi, sverige förlorte!
- kuss umm al-rusia
- bäste dagen i livet, I'm so happy.
- They we're really bad. Where is Åsmund?
- Han glömde telefonen på Aubergine, han skulle hämte den och sen kommer han tillbaka.
- talata stella!
- These are my friends, x from austria, y from germany.
- ...
- Åsmund! Vad gör du här, hur länge blir du här?
- Inget, bara på semester, åker om två uker.
- Hur länge var du och Jon kvar förra året?
- december
- december!?
...
- kul att se dig igen, vi får se på matcherna nån dag, kanske diplomats club på fredag
...
- are you studying here?
...
- do you live with Lars?
- no, I live in garden city, with that girl over there.
...
- there have been som problems with german girls recently
...
- the austrian accent is strange
...
- we will have a party in our flat (when?) and you are welcome.
...
- Why didn't they put Källström and Allbäck on the pitch earlier if they wanted things to change!?
...
- I'm really tired I'll have to get up early to go to the desert. So I'm leaving now
- I'll join you

Jag skulle aldrig aldrig aldrig

2008-06-14T00:48:00.002+03:00

Jag åker hem. Om knappt en månad. Jag är nog trött på det. Ibland blir det för mycket. Utan att jag njuter av det. Men jag vet att det ändrar sig. Jag vet att jag ändrar mig. Men hem åker jag. Den okända framtid är vår

Vad har då hänt den senaste tiden...jag vet inte riktigt, jag minns inte. Jag tror: inte så mycket. Fast det har bara varit som vanligt: mycket. Som vanligt låter jag det byggas upp en smula. Jag låter leva livet och väntar på intryck och en känsla av en historia. Beskrivandet kommer i andra hand och berättandet tar över. Det är därför jag låter det ta tid. Det måste finnas ett tema. Om det inte bara är ett alibi. En efterhandskonstruktion för att skyla bristen på...förhandskonstruktion, på plan.

Sen tar planen slut..."we have some planes", ta bort dem. Låt dem stanna på marken.

Jag åker igen. Till Sverige. Med ett plan för att hitta en plan. Jag tar ingenting just nu, jag kan inte ta någonting, jag skulle aldrig aldrig aldrig

Irregularities

2008-06-06T13:22:00.004+03:00

En reva i skyn. En slump. Jag är van vid det här laget. Men det är alltid lika spännande. Jag gillar överraskningarna och konstigheterna. Jag får egentligen inte ut någonting av det. Mer än en historia, ett minne eller kanske ett foto. Jag var där.

Den här gången var det min gamla rumskamrat Andrew, han pluggar i Washington och var här en månad på semester. Roligt. Han hade en klasskamrat från sitt program som också besökte Kairo. Ingen mindre än en medlem av Bin Laden familjen. Ja, DEN Bin Laden familjen, en brorsdotter eller liknande till Osama. Arvtagerska till åtskilliga miljoner, om inte miljarder. Familjen äger tydligen en hel marina vid norra kusten och ett mindre slott i Kairo. Hon var helt schysst men man kan bara tänka sig problemen hon har med det namnet i USA. Andrew berättade att hon ofta använder andra namn. Men det har inte alltid nackdelar. Enligt Andrew skulle hon hyra en bil på västkusten. Biluthyraren var pakistanier. Hon uppgav sitt namn varpå pakistanierna svarade: Bin Laden Sheikh al-sunna? Sunni ledaren? Varefter hon bara behövde betala halva priset.

Den andra gången är jag, Mido, Frank och Clare påväg hem från en utekväll. Mido skymtar något stort i bilen jämte. Vi följer efter. Stannar. Väntar. Det stora kommer ut ur bilen. Det är en mustasch i form av en egyptisk filmskådis. Kanske inte Egyptens svar på Mikael Persbrandt men ändå. Tydligen spelar han ofta roller där han kastar folk. Det är så det är i filmbranschen. Man hänger med varandra.

Ostruktur

2008-06-04T19:28:00.003+03:00

Det finns inget system sa dom. Det sa taxichaufförerna, och jag också. De pratade om Egypten.

Kampen för ordningen i livet är hårdare här. Den får ingen hjälp utifrån. Så den måste komma från insidan. Och ut strålar den och bildar en sfär av struktur. Så länge kraften, den mentala kraften finns att vidmakthålla den. Men man måste kämpa ensam.

Order. Let it be. Set.

Kaos lurar bakom varje hörn, kaos lurar dig. Strukturen rasar under trycket. Det finns ingen tillflykt från panta rhei. Inte här. Inte nu. Och det är en nervkittlande resa! In i malströmmen!

Jag är med på resan, jag kan se allt, allt händer. Det är en drog. Jag rider på kaos. Jag är dess mästare. Jag styr det vart jag vill. Möjligheterna är där, jag tar dem alla. Allting! Nu!

Kaos, passageraren. Kaospassageraren.

Förlust

2008-06-04T19:10:00.002+03:00

Jag förlorar lägenheten, en kvinnas tårar räddar den tillbaka. Men vi förlorar en hyresgäst pga av hans namn, Ossama. Vissa förlorar oftare än andra. Jag förlorar tiden. I trafiken, oplanering, i viljelöshet. Hälsan går sönder i tyngden av rök; här har röken faktisk tyngd. Hostan slutar inte. Arabiskan känns långsam, det går svårt, jobbet hör inte av sig, inte jag heller, motivationen sipprar iväg. Jag låter mig bli lurad på pengar, skammen av att vara rikare tränger sig på. I Sverige är det inte så mycket. Men det blir mycket. Bara en måltid ute till. Vänner åker till sina länder igen, vänner kommer tillbaka, jag schabblar och plötsligt är det en förlust.

Och det är bara vad jag förlorar. Andras förluster är oändliga.

Mycket är galet, oförståeligt. Till synes slumpmässigt. Annat är följder, självförvållat. Man måste möta förlusterna. Hur gör man för att klara dem? Vad har du förlorat? Kan du få tillbaks det? Vem, vad varför.... det är ändå förlorat. Vem är du nu? Efter alla förlusterna. Spelar det nån roll? det beror på vad du gör.

Jag går till sjukhuset, jag ringer till chefen, jag skaffar en språkutbytes partner, jag snålar, jag skriver och jag skriver

Mellan vinst och förlust

2008-06-04T18:01:00.002+03:00

Det är mer fotboll. Kval till VM. Egypten möter Demokratiska Republiken Kongo. Mitt Kongo. I Kongo. Jag kommer att heja på Kongo säger jag. Min egyptiska vän låter negativt inställd. Jag är ändå lite sjuk, jag kan se matchen hemma. Jag hör av mig säger han. Det gör han inte. Jag glömmer av matchen. I halvtid hittar jag rätt kanal. Kongo leder med 1-0. Egypten spelar dåligt men lyckas ändå vända till 2-1 seger. Det känns inte riktigt.

Ibland borde det kännas mer, men jag bryr mig inte riktigt. Jag är neutral.

På kön i taxin på vägen hem rullar en man i rullstol upp jämte mig i bilen och tigger pengar. När jag går av gör de smutsiga barnen samma sak. Det känns inte. Jag är van. Jag har mitt.

Nästa dag går jag förbi bageriet där köerna sträcker sig långa på morgonen för dem som inte har råd med annat än subventionerat bröd. Själv går jag till Metro, den fina välsorterade supermarketen, och köper det jag vill ha, även om jag väljer den billigare sorten.

Sen går jag hem.

Seger

2008-06-04T17:11:00.002+03:00

Vi vinner. Vi är vita. Vi måste vinna ibland. Allt är vitt.

Jag öppnar ögonen. Två röda streck skär genom det vita. De rytmiska slagen på trummorna lägger en grund för lyssnandet. Där framför mig sitter dom. Mina protegéer. Vitingar bland vitklädda. Femton stycken omsorgsfullt ihopjagade vänner, fotbollsintresserade, upplevelsekickare eller bara medföljande.

Det är final i den Egyptiska cupen. Zamalek möter Nppi. Zamalek är vårt lag, sen gammalt, sedan vi hamnade i deras geografiska kvarter. Ingen håller på Nppi. Dess ursprung är ett egyptiskt oljebolag. Dess spelare inköpta för oljemiljoner. Dess supportrar anställda på företaget, och Ahlawis. Ahly är det andra stora Kairolaget. Zamalek är det första. Rivaliteten är total. Hälften av Nppi:s supportar i finalen är Ahlawis. Zamaleks supportrar sjunger hatsånger mot Ahly. Nppi finns inte.

Tre timmar före match anländer vi utanför stadion. Jag möter några kollegor från jobbet, de ska också se på matchen, de är bara några av alla dem som utgör den vallfärdande massa som är på väg till matchen. Stadion är ett tempel där böner och förbannelser blandas med hopp och förtvivlan. De vill beskåda och prisa sina gudar och helgon: Shikabala, Amr Zaki är deras namn. Men de hade inte räknat med att få se änglar i verkligheten. Agnabi, utlänningar. Femton vita flickor och pojkar i grupp. Dom måste fotas! Vi måste titta på dom! Vi måste prata med dom!

Trängseln är massiv. Efter åtskilliga förhandlingsförsök ger vi upp. Vi ger oss istället in i gröten. Alla på en gång! Sen är vi igenom. Till Cairo International Stadium. Den rymmer drygt 80 000 åskådare. Den var tänkt att vara en av huvudarenorna i Fotbolls-VM när Egypten ansökte om att få det världsmästerskap i fotboll som sedermera tillföll Sydafrika. Enligt hörsägen anlände det internationella fotbollförbundets FIFA representanter till Cairo Stadium för att inspektera Egyptens kapacitet att hålla VM. De började med att ringa en ambulans. Den kom efter tre timmar och Egypten fick inte en enda röst för att hålla VM. Efter att ha hämtat sig från den skammen gick man och vann de afrikanska mästerskapen i fotboll två mästerksap i rad; nu senast i våras.

Väl inne ser vi det vi redan sett. Det är bara Zamalkawis på plats. Strax under hälften av platserna är tilldelade Nppi, de har ca 2000 supportrar. Zamalek har 50 000. Alla är galna. Alla sjunger.

Det är en jämn öppning på matchen, chanser åt båda håll. Sången avtar inte. Trummorna dånar. Det är fem minuter före halvtid, Shikabala tar sig in i straffområdet, han fälls! Straff! Skrik av glädje sen nervositeten. 1-0!!!

Halvtid.

Nppi pressar på tungt i andra halvlek. Zamalek har ingenting, de ser trötta ut som om de redan vunnit. Matchen är 90 minuter! Ända in i kaklet gubbar! Kom igen!

Trycket ger utdelning. Nppi kvitterar 1-1, det blir tyst. Sen börjar hat-sångerna mot Ahly, Kussumak ya Ahly! Missmodet sprider sig. Nppi fortsätter att pressa. Men de kan inte anfall hur länge som helst. Några byten här och där. Lite gladare rop nu. Det står och väger. Förlängningen är bara tio minuter bort. Zamalek anfaller, bollen går till Amr Zaki. Amr Zaki, yl'ab ala moda, warina tiiz a-suda - Amr Zaki, spelar på modet, visa oss den svarta rumpan. Sedan han i finalen i afrikanska mästerskapen råkade dra ner byxorna på sin Kameruanske motståndare och visade publiken den svarta rumpan. Han håller bollen vänder bort sin motståndare i straffområdet och skjuter behärskat med sin vänsterfort bollen i målvaktens högra hörn. 2-1 !!!!

Stadion exploderar. Nervös väntan följer. Spelavbrott, fler byten. Slutsignal.

Oooohhh Zamalkawi!! Ooooohhh Zamalkawi!! Oooooh Zamalkawi!!

Jag stänger ögonen för ett ögonblick. Plötsligt har jag en flagga i handen. Jag öppnar ögonen och två röda streck skär genom det vita. Zamaleks klubbfärger.

Vi måste fira segern, eller iaf äta innan vi går och lägger oss. Minibussar passerar oss beklädda med vita zamalekfärger och sjungande supportrar.

Vi åker till vårt gamla kvartershak. Farah. Gröna plastmöbler på gatan och schysst mat till ett billigt pris. Matchen har tagit sitt pris. Sist jag åt var klockan 16, sist jag drack var i halvtid ca 20.50; nu är klockan 24 på natten. Nu samlas allting samtidigt, hostan jag hade i helgen har inte gått över. Inte heller spänningarna i samband med matchen. En timma i bil och avgaser från stadion hjälper inte. Jag vill nog hem. Jag har haft huvudvärk hela dagen. Det har varit varmt. Jag kanske ska dricka något. Jag dricker en Fanta. Jag klarar det inte längre. Jag är jättetrött och mår inte hundra. Jag måste hem. Jag går ut på trottoaren, tar tag i en reklampelare och spyr.

British Invasion

2008-05-20T17:53:00.004+03:00

On our way over there...

Så hade det då blivit dags att dra ut i kriget/filma filmen. De tappra nya rekryterna/statisterna anlände tidigt på morgonen till hemmabasen i Kairo för vidare transport till slagfältet/inspelningsplatsen. Rädslan och tröttheten lyste i allas ögon. Vem skulle överleva dagen? Vem skulle få möta sin skapare innan solen gått ner? Löjtnant/casting-killen Nova försökte gjuta mod i ungdomarna med glada tillrop.

In i trupptransporten marscherade vi. Unga män från hela världen. Vi hade samlats för att strida sida vid sida med den berömde generalen/skådespelaren Omar Sharif. Under den blå-vit-röda brittiska fanan gick vi ut i krig för det goda; för civilisationen.

Chauffören kör säkert och vi håller god tid samtidigt som soldaterna vilar sig i form inför slaget/scenen. Plötsligt. Vi hör ett missljud. Chauffören stannar bilen. Sabotage! Bakre däcket är totaldemolerat. Fienden har slagit till innan vi ens nått krigsskådeplatsen!

Lyckligtvis är chauffören gammal i gemet och har gedigen erfarenhet av uppdrag bakom fiendens linjer. Han tar fram två ess ur rockärmen: ett reservhjul och en gatsten. Vant backar han upp bilen på stenen så att det skadade hjulet hänger fritt i luften och byter sedan smidigt däck.

Boot camp

Kort därefter anländer vi till baslägret. Trossen/rekvisitan är redan där och soldaterna delas upp i grupper och tilldelas uniformer. Olyckligtvis hade bristande kommunikationslinjer gjort att Löjtnant Nova fått undermålig information om kaptenernas/assistant directors krav på soldaternas fysiska kondition vilket fick honom att utbrista:

-There is no such thing as a fat British soldier!

Med hjälp av omgrupperingar och anskaffandet av uniformer i stretch-material kunde dock problemet avhjälpas.

De som inkallats från reserven, däribland jag, påbjöds även att besöka arméns barberare. Barberaren ifråga, en barnsoldat som säkerligen hade åtminstone 12 år i sin späda kropp, grep sig an verket med stor koncentration, hårgelé och rakblad.

It's a rebellion!

Efter att näppeligen undkommit med strupen i behåll anmodades jag att tillsammans med de andra soldaterna att inställa oss hos kavalleriet. Då åtskilliga av oss hade förväntat oss pansarvagnar, aldrig suttit på en hästrygg och upprepade gånger försäkrat både löjtnanter och kaptener om detta faktum ; spred sig oron i leden. Den lättades inte heller när de frustande bestarna till stridshästar uppenbarade sig. Hade Överbefälhavaren/regissören och kaptenerna verkligen den vapenkraft som behövdes? Hade de en sund plan för kampanjen/filmen som gick under täcknamnet/titeln "Passageraren" och hur soldaterna skulle användas?

Läget förvärrades ytterligare när en kvinna från lokalbefolkningen högljutt började diskutera med lägervakterna, för att sedermera dra sig tillbaka och återkomma med en skära i handen närmande sig den grupp barnsoldater/barn från den lokala milisen/byn som sedan arla morgonkvist suttit uppflugna på den närbelägna grushögen för att betrakta den märkliga utländska arméns läger.

Denna händelseutveckling fick underrättelseenheten att frukta att de två falangerna skulle slå sig samman och uppvigla lokalbefolkningen till ett uppror mot de främmande brittiska styrkorna, vilket hotade att resultera i ett tvåfrontskrig som kunde få förödande konsekvenser för operationerna i Egypten. I detta läge rådde i det närmaste panik bland de unga soldaterna och flera var nära att desertera eller fly till närmsta amerikanska armébas/Kentucky Fried Chicken.

Räddningen kom i form av chefen för ammunitionsförrådet som iklädd en blommig skjorta utrustade rekryterna med sina tjänstevapen varpå lugnet omedelbart återvände.

När sedan Slaktaren från Suez avbrutit sina förhandlingsförsök med barnsoldaterna som i sin tur blivit upptagna med att hantera ett problem med sin frigående grispopulation, kunde drottningens trupper lugnt fortsätta planeringen med det kommande slaget.

Make love, not war

Efter att Överbefälhavaren, en legoknekt med erfarenhet från flera kampanjer i Italien, anlänt beslutades det efter konsultationer i officerstältet att de nya rekryterna minsann kunde läras upp i hästridning, vilket med det nyfunna modet från vapnen säkert skulle gå som en dans.

Kavalleriets uppgift i det kommande slaget skulle bli att långsamt framföra sina ståtliga springare på ett rakt led ca 100 meter. Till vår hjälp hade armén värvat två inhemska kavallerispejare för att leda styrkan genom det fientliga territoriet. Slagfältet var en tågstation utmed Suez-kanalen och det var på vägen mellan kanalen och stationen vi skulle genomföra vårt anfall.

En uppgift vi alla kände oss redo och mäktiga att utföra!

Väl i fält stötte emellertid de tappra trupperna på svårigheter. Samarbetet med de lokala styrkorna föll inte så väl ut som förmodat då deras behandling av hästarna endast inbegrep andra delen av det famösa ordstävet "morot och piska". Därutöver var disciplinen hos hästarna själva inte optimal då de för första gången red ut i strid med märrar och hingstar sida vid sida i samma stridsgrupp. Det var i huvudsak en av hingstarna som inte visade sig redo för att tjänstgöra i armén ehuru han var synnerligen redo för andra aktiviteter vilket framförvarande märr i ledet vid två tillfällen blev varse, varefter det bångstyriga ungdjuret placerades bakom en annan hingst.

In the Service of Her majesty the Queen

Med stor koncentration och med all den träning vi fått i åminnelse lyckades vi på fjärde försöket/tagningen erövra vägen fram till tågstationen. Slaget var en stor framgång! Vi kastade våra tofsbeklädda baskrar i luften och tackade gud och drottningen. En stor seger för det brittiska imperiet. Efter denna oefterhärmliga framgång bjöd Löjtnant Nova alla nya rekryter att inta sin provision från den lokala amerikanska armébasen.

Efter att vi återkommit till hemmabasen utan fientliga överfall meddelade Löjtnant Nova att dagpenningen skulle utbetals inom kort från den stridsbåt i Nilen han huserade på. Därefter spreds trupperna för vinden.

Det händer endast nu och då och alltmer sällan att jag stöter på några av mina gamla stridskamrater på något rökigt café i Kairo. Då får våra ansikten ofelbart något drömmande över sig och vi minns de stora dagar då vi stod sida vid sida och vann ärofulla segrar för den brittiska kronan. Ofelbart syns också drömmen och hoppet i våra ögon. Hoppet om att än en gång få stå på slagfältet med vinden i ansiktet, seger i blicken och sin trofaste kamrat vid sidan; redo att kämpa för heder och ära!

Ya mutakhallif! You retard!

2008-05-19T23:01:00.002+03:00

Idiot! Det är ju helt vansinnigt! Han har ju inte sovit på hela natten! Man kan ju inte köra så fort! Han sick-sackar ju mellan lastbilarna o ligger en meter bakom i säkert 150 km/h. Med en minibuss!! Galenskap. Han har ju ingen som helst respekt för sina medmänniskor. Vi är ju faktiskt typ 10 andra i bussen. Plus den där andre killen längst fram som skulle varit avbytarchaufför men som sovit hela tiden. Jag kommer att dö. Minsta misstag och vi dör allihopa på fläcken. Som de där utlänningarna på samma väg förra veckan, 9 pers. Inte längre. Vad ska jag göra? Merde! Jag kan ju inte gå av mitt i öknen. Jag borde blunda o lyssna på musik. Är alldeles för stressad. Måste titta på vägen. Men då kanske jag ser något jag inte vill. Som på vägen hit. När vi passerade en olycka. Barrett såg. Ambulansen passerade bara förbi. Chaufförerna sa "mafish ras", det finns inget huvud. Inget ansikte. Jag kommer att dö. Om jag ser på vägen kanske jag kan göra något innan vi kraschar. Alla egyptier är idioter. Varför kan de inte lära sig köra förnuftigt. Varför!? Jag vill till Sverige. Gode gud snälla! ...äntligen hemma.

Nästa dag:

- Hej det är John från filmen
- Hej John
- Vi ska spela in en scen imorgon, ska du med?
- Ja, gärna. Vart då?
- Port said.
- Hur långt är det dit?
- ca 4 timmar, vi hyr en minibuss
- ...

Chans

2008-05-19T22:49:00.002+03:00

Kairo är en ständig chans. Eller var det chansning? Man blir i det närmaste beskjuten av dem. Det gäller att fånga och att pressa. På rätt pedal. I rätt tid. För att stanna eller åka.

Ena dagen tog chansen mig till den amerikanska ambassaden/fortet och en videokonferens med den amerikanska kongressens första muslimska ledamot.

Den andra dagen låter jag den slippa undan när turistmannen säger att han behöver en svensktalande guide till sitt företag.

Gav jag chansen mitt löfte? Eller lovade jag ett uppehåll?

Hon har redan lovat den (allt?)

Dekret. del 1

2008-05-19T22:05:00.004+03:00

Det finns en större legitimitet här i Egypten kring att berätta för människor hur de bör leva och vara. Kanske beror det på en avsaknad av skam, kanske beror det på att folk ändå inte bryr sig eller kanske beror det på en högre grad av kollektivism.

Hursomhelst yttrar sig detta i utsagor av typen: Du/ni borde sluta med att, du borde göra si eller så - av alltifrån mannen på gatan till religiösa ledare eller andra illuminater.

Vanligen rättfärdigas dessa utsagor genom åberopandet av auktoriteter i form av traditioner, antika skrifter eller gudomar. Föga ovanligen tjänar dessa emellertid endast som en front för stundens hetta, den personliga uppfattnignen eller det politiska målet.

Konsekvensen blir rekommendationer vars tråd är röd men där slutresultatet trotsar allt förnuft.

Alltså: En av dessa religiösa ledare vid Al-Azhar (viktigaste islamiska universitetet i Egypten och kanske hela mellanöstern) utfärdade för mindre än ett år sedan en Fatwa (religiöst påbud) om att vid den händelse att en kvinna börjar på en arbetsplats så måste hennes manliga kollegor, för att undvika de "problem" som kan uppstå när män och kvinnor arbetar tillsammans, slicka henne på bröstvårtan.

Lösningen är genial i sin finurlighet. Som ett religiöst påbud krävs det att fatwan är grundad i den heliga skrift. Således finner den handlingskraftige ledaren en lösning på problemet i ett avsnitt som säger att en man lagligen är son till den kvinna han ammats av.

Följaktligen innebär bröstslickandet att kvinnans manliga kollegor betraktas som hennes barn och de eventuella problemen är avstyrda eftersom män inte skulle göra något oanständigt med sina mödrar!

Samma slags logiska följd ledde även fram till att drickandet av profetens piss betraktades som heligt.

Folkets svar på dessa påbud från oven brukar låta som den historia min egyptiske kompis Mido brukar berätta om rökning av olika slag:

"Om imamen säger att det är halal (bra enligt Islam) då röker vi det. Om imamen säger att det är haram (dåligt enligt Islam) då säger vi att vi bränner det."

Bägge fatworna drogs sedermera tillbaka.

Annat är det med de personliga påbuden från familj, vänner och närstående; primärgrupper. Dessa socialiseringsmekanismer utöver ett betydligt emr omfattande tryck, och skydd, under en längre tid för individen mot vad vi är vana vid från Sverige. Om detta ska jag försöka berätta senare då jag inte har formulerat dessa tankar och exempel klart.

Två Flygplatser

2008-05-03T17:04:00.004+03:00

På en mehwar ovan staden. En flygande väg, en viadukt. Vi flyter över staden. I mörkret är Kairo som vackrast. Ovan marken bland ljusen blir verkligheten ny.

En dag, två flygplatser; men jag är kvar

Union des Diplomats Africaines le Caire - African Diplomats Club

2008-05-03T16:29:00.003+03:00

Jag har varit där förut. Och borde därför ha gjort detta tidigare. Men nu har ödet samlat så mycket där att jag måste rikta allt ljus på African Diplomats Club.

Det är en anomali. En oas i öknen. En plats där det konstiga alltid händer.

Big Mama, Nana from Ghana, Eritrea, Khaled from Sudan, Angolanska diplomater, den vänlige men tystlåtne bartendern och den buttra servitrisen.

Plastmöbler och en inredning som påminner om...baren vid världens ände. Affischer från afrikas länder "Let Lesotho smile on you", en soffa, en tv, fantastisk musik.

Det finns ett VIP-rum där nationer störtas i krig eller där man bara delar en cigarett - antagligen.

Membership only...alla har det i sig, alla är välkomna. Det är tomt före tolv och stänger när folk gått hem. Drickan är billig, sällskapligheten enorm, och dansen alltid nära.

Klubbens påverkan på mitt liv är i det närmaste overkligt stor. Det hade nog hänt ändå, men det händer där.

Jag kommer tillbaka. Alla kommer tillbaka. Dom är redan där.

Grand Theft Cairo

2008-05-03T15:31:00.002+03:00

Livet sker i scener. Filmiska sekvenser. Bilder. Typer, i tryckkonstlig bemärkelse. De fogas ihop utan mönster men med följd och påföljd.

Du är spelaren som deltar i alla scener; som för och som följer.

De börjar på gatan. Du väljer bilen som tar dig till scenerierna. : taxin, kafeet, restaurangen, kiosken, gathörnet, utlänningsfesten, sportklubben, konferensen, flygplatsen

Soundtracket följer dig dit och möter dig där. Biltutor, bråkande katter, koran-recitationer, Umm Kulthum, Fairuz, arabisk pop, skorrande motorer, höjda röster, Egyptiska filmer och såpor, böneutrop, tärningar mot backgammonspel

Du är beväpnad med din cigarett, din tändare, dina smutsiga pengar, ditt te, din vattenflaska, din vattenpipa, din bok, din penna, din moblitelefon

Och du möter typerna. Den skämtsamme föraren, lärarchauffören, filmagenten, den aktivistiske studenten, vänstermannen, zeloten, den dekadente ex-paten, den "coola" backpackern som blivit kvar eller bara ska stanna "några år", hyresvärden, den hasch-rökande välbetalde bortskämdingen, "den andre" - förälskade, journalisten, motståndsmannen, överklassaren, den hemlängtande negativisten som ändå stannar, fixaren, västerlandslängtaren, turistguiden, kioskinnehavaren, den ansvarige, dörrvakten, privatläraren, försäljaren, dumheten, kärleken

De är alla uppdragsgivare och uppdragstagare. Du gör dem tjänster och du får tjänster gjorda. Möjligheterna skapas i ögonblicket. Potentialen finns där alltid. Den är oändlig. Tar du chansen? Den är ett telefonsamtal bort och du har alla nummer.

Det är en sandlåda. Hur vill DU spela?

Storm

2008-05-03T14:37:00.002+03:00

Det är aldrig storm i Kairo.

Vi är på väg till en fotbollsmatch. Enrique Iglesias dundrar i högtalarna. Vi passerar Baronens palats. Uppfört i indisk stil av en engelska lord. Övergivet bakom stängsel och en gång ett tillhåll för satansdyrkare. Blev det just mörkare? Solen har nästan gått ner.

Vi kommer fram till stadion, det kommer regn. Lite.

Inne på stadion. Zamalek gör mål efter bara några minuter. Det blixtrar horisontellt. Zamalek nätar igen. Det åskar. Ännu ett mål. Det ligger något i luften. Stormen är magisk och ändrar allt. Allt är uppochner, Zamalek vinner, supportrarna är arga. Stormen blir en spegel där du kan få en glimt av vem du är.

Allt är lite verkligare.

2010: Hollywood

2008-04-27T14:15:00.004+03:00

Fangen i mojligheterna

Jag ska nedan uppstalla nagra ovedersagliga fakta utifran vilka ni far dra era egna slutsatser.

1. Jag ska spela i en Omar Sharif film
2. En av de som ansvarar for filmen sa att jag kommer att bli en stjarna
3. Jag blev intervjuad av Svenska Dagbladet om min skadespelarkarriar
4. Cate Blanchett startade sin skadespelarkarriar i Egypten
http://en.wikipedia.org/wiki/Cate_Blanchett

Allt ar sant. Sa som det har sagts. Men sant med forklaringar.

Allt var som vanligt. Telefonen ringde fran en kamrat som sade att en casting kille behovde vasterlanningar till en film. Whiteboy. Jag var en smula forkyld, trott med mycket att gora. Naval, en rolig grej. Jag tillsammans med Lovisa och Marissa begav oss till motesplatsen. Obehagligt manga vasterlanningar var dar, sakert mer an 40. Sen borjade en lang vantan pa att nagot skulle borja.

Inget. Sa jag traffar pa ett bekant ansikte. En svensk journalist ifard med att gora ett reportage om Egyptisk filmindustri. Hon och jag hade tidigare traffats under en skandinavisk gudstjanst. Frilansare for Svd o TT.

(Jag tanker inte bli intervjuad; moraliska bryderier)
- Hej
- Hej.
...
- Jag tanker intevjua dig, ar det okej?
(...)
- Okej.
(Eller var det inte så farligt?)
...
- vad heter du i efternamn?
- Andreasson
-Hur vill du att jag ska beskriva dig? Volontar, student?
(Vem ar jag? Vem ar jag offentligt? Vem vill jag vara?)
(- Skadespelare)
- Student

Darefter blir journalisten utkord ur byggnaden pga av ...tja, valfri tankbar ursakt.

Monstring

Slutligen lyckas jag ta mig in i rummet for castingen. Man tar kort pa mig.

-Kan du klippa ditt har och raka av dig ditt skagg?
(???)
- Hur kort?
- Som en soldat.
- Mumkin (det ar mojligt)
- Kan du rida?
- Jag har aldrig ridit i hela mitt liv.
- Det ar lugnt hasten gar langsamt.
- Mumkin
- You're gonna be a star
- ...

- Namn, nummer?

Viskningar pa arabiska. - Gundi inglizi. Engelsk soldat

Nasta rum, langd bredd hojd och sen var det bara att aka hem. De hor av sig.

Eftermatt

Sen dess har det varit helgdagar har, koptisk pask o faraonisk hogtid. Har ingenting hort. Men a andra sidan traffade jag castingkillen i helgen, med det for branschen valanpassade namnet Nova, som ville ha fler folk. Lovisa och Amanda var med pa en liknande inspelning forra aret vilket da innebar hyfsat betalt men langa dagar o natter huvudsakligen bestaendes av vantan. Icke desto mindre kan det vare en rolig grej och det pratades ocksa om att inspelningarna kanske skulle vara i Port Said , en stad utanfor Kairo jag inte besokt.

Och jag, som aldrig ens dromt om att bli skadespelare, blir intervjuad om skadespeleri i den enda intervju jag gjort for nagon media overhuvudtaget. Ironin ar i det narmaste absurd.

Eftertext
Men jag vantar, pa allt och inget, mojligheter och missade sadana passerar for varje ogonblick. Loftena om vad som kan handa ar ofantliga, liksom misstanken om de som passerat. De mest skrammande ar de som flyktigt dyker upp i synfaltets utkanter - tillrackligt for att lockelsen att fanga dem skall hinna bli overvaldigande; sa jag griper. En drom ligger i handflatan, ett lofte; jag hoppas pa ett lofte

It's Friday I'm in Love

2008-04-26T13:15:00.001+03:00

Motstandets kalabalik

2008-04-24T12:23:00.002+02:00

Livet i Egypten handlar ofta om motstand. Det motstand man oftast stoter pa ar motstandet mot logiken. Det basta exemplet ar nog trafiken, men det finns manga fler. En van upptackte haromdagen att det inte gick att boka om flygbiljetter pa flygbolaget och inte heller gick det att kopa tagbiljetter pa tagstationen.

Ett annat motstand for mig ar den sprakliga svarigheten att forsta och bli forstadd. Exemplifierat genom mangder av taxiresor dar foraren inte forstar vad jag sager och kor fel eller dar jag inte forstar vad han pratar om.

Ett tredje motstand ar den kulturella barriaren. Nanstans mellan denna och den foregaende finns tillfallena da taxichaufforen inte vill forsta utan battre anser sig veta vart jag vill eller dar jag helt enkelt inte vill forsta, eller forsoka forsta hans prat som sannolikt handlar om min installning till prostituerade. Ett tydligare exempel ar installningen till hur man ger vaganvisnignar. En lokal tidning hade gjort en undersokning, foga statistiskt riktig men anda, dar en reporter fragade tio personer om vagen till en plats han visste hur man tog sig till. Alla tio svarade, sju av tio visade fel vag.

I denna kategori ingar ocksa de aldrig sinande missforstanden och, enligt oss, konstigheterna. Som nar hyresvarden till synes helt utan anledning har med sig en pojke, som inte ar hans son, upp till var lagenhet nar hans ska laga nagra saker som ar sonder. Eller nar det plotsligt dyker upp tre uniformerade man och knackar pa dorren till var lagenhet. Aven andra markligheter som forlovningar och liknande har dykt upp men kommer inte att avhandlas har. Nagra av svaren pa dessa markligheter har vi lyckats lista ut med lokal hjalp men det blir ju inte lika spannande om jag avslojar slutet.

Naturens, eller snarare den artificiella miljons, motstand ar det sista motstandet. Denna kategori tangerar logikmotstandet men far anda en egen horna att glansa i. Representanter for detta motstand ar exempelvis bangstyriga, eller obefintliga trottoarer; trippelparkerade bilar; luft som knappt gar att andas; okenstormar; det standiga rokandet i alla lokaler; 41 plusgrader den 23 april; nitiska amerikanska och egyptiska sakerhetsvakter som avvisar oss fran att luncha utanfor USA:s ambassad i den enda skugga som fanns att tillga utomhus den 23 april, darfor att kameran inte gillade oss; avsaknad av soptunnor.etc.

Slutsats: att leva i Egypten ar forknippat med vissa svarigheter och kraver ett gott talamod.

Iakttagelse: flera av exemplena ror taxibilar och trafiken. Taxibilar ar en av de fa naturliga motesplatserna mellan mig och det egyptiska samhallet och i dem spenderar jag majoriteten av den tid jag ar utomhus.

Vart ska du?

Skugga

2008-04-19T20:49:00.002+02:00

Väntetid: 5 minuter

Tanken är inte alltid klar med vad jag tänkt skriva. Nu faller det sig så att viss tid har passerat och jag känner mig därtill nöd och tvungen att nedteckna vad som skett. Först, nu medan jag fortfarande minns, tänkte jag bara ...varna er eller försvara mig inför framtida texter. Det handlar om politisk korrekthet, något som Egyptierna aldrig har hört talas om och något som vi i "vår familj" börjat fara extremt ovarsamt med. Jag kommer att behöva en återintegrering i svensk...vaksamhet. Jag ber alltså på förhand om ursäkt för eventuella attacker över, bortom under eller på bältet eller gränsen vad gäller: personer, folkgrupper, etniska grupper, religioner, hudfärger, genus, styresskick, sociala klasser, maträtter, transportmedel och allt annat jag kan tänkas ha glömt och som inte rätteligen förtjänade sig en omgång. Över till väsentligheterna.

Framförallt har jag varit upptagen med studier och allehanda möten på jobbet samt besök från Nadine, som är en gammal medlem av Egypten-gänget. Allt har varit trevligt och jag känner nu att jag har en vardag som är fylld, lagom fylld. Sannolikt kommer det att plana ut en aning när min arbetsuppgifter övergår från diskussion och planeringsstadiet till utförande-fasen. Här borde jag väl berätta vad jag gör, men jag är just nu trött efter en allt annat än intensiv helg och har egentligen ingen lust att lägga ut texten på det sätt ämnet förtjänar; så det får vänta. Det blir istället lite lösryckta händelser enligt stundens infall.

Fläckfritt?

Vi har äntligen genomfört vårt återbesök till African diplomats club! Eller rättare sagt för andra gången besökt klubben ifråga. Lika trevligt om vanligt. Apropå första gånger...Jag spelade fotboll för första gången i år i tisdags på en hård plan med min vän Barrett och några kamrater till honom. Kvällen avslutades med att jag, Barrett och Mido satt på taket till Barrett:s hus och drack vattenpipa och kollade på staden, klockan halv ett på natten...

Dagen därpå var det återigen planeringsmöte på jobbet, de gör en plan för verksamheten under de kommande tre åren, och möten som sträcker sig intill åttatiden på kvällen. Icke desto mindre tyckte min aktiva chef att det var ett bra tillfälle att gå ut en sväng lite senare och träffa vänner. De nya utlänningarna på jobbet, dit jag räknas, var självklart välkomna. Några timmar därefter...träffas vi på ett av stans finare ställen där ett muntert sällskap sitter och äter och dricker. När det blir dags att betala slänger en i sällskapet snabbt upp ett glänsande kort och betalar helt sonika för allt. Jag är på väg att börja protestera när jag ser att ingen av de andra gör en ansats till detsamma. Guillaume, som jag inte kände hade kanske bjudit in till middagen, och med en lön från ett onämnt franskt företag för vilka han arbetade med vapenhandel hade han inte heller några problem att stå för notan. Den moraliska priset jag själv kände mig tvungen att betala i efterhand översteg sannolikt den summan. Lyckligtvis slapp jag veta mer om saken men olyckligtvis är sista ordet knappast heller sagt.

Försök till botgöring

Vi hade beslutat att ge oss av ifrån Kairo under helgen. Luften, tiden, stressen, folket, allt, började kännas tungt och vi behövde andlig och kroppslig rening. Som ett sista ryck iklädde jag i sällskap av tre norrmän oss rollerna som turister, för att besöka den så kallade Sopstaden. Dit körs stadens sopor och sorteras och görs om till användbara produkter. Det anmärkningsvärda, för att inte säga rent chockerande eller skrämmande, är att människor bor i allt detta. De förvarar soporna i sina hem, lukten är precis sådan ni tänker er den. Vi tänkte gå ut och se, men bad taxichauffören att köra vidare. Vidare, bort, igenom staden kom vi upp på en liten väg som ledde till en port och en kyrka. Fantastiskt uthuggen i berget med plats för tjugotusen människor som en amfiteater. En entusiastisk man berättade allehanda knasiga helgonberättelser för oss på arabiska emedan han insköt ett och annat "Hallelujah". Hela stället var verkligen som en oas i öknen. En kyrka i soporna. Förhoppningsvis ska vi ta oss dit för att se påskfirandet nästa vecka, palmsöndagen den 20 april. Påsken infaller på detta sätt eftersom den baseras på solen istället för som hos oss, månen på grund av att de kristna i Egypten är Kopter. Den koptiska kyrkan härstammar från århundradena efter kristus och de är även den monastiska traditionens grundare.

Till en av deras tillflyktsorter åkte vi för att finna det lugn vi sökte.

Om att stanna och kämpa

2008-04-09T19:59:00.004+02:00

Heya shabab, ay akhbarak? Kasaru, kasaru Hosny Mubarak!

För första gången. Från lägenheten. Politik blir det den här gången. Det blir i omvänd kronologisk ordning från de senaste händelserna till chokladen. Och allt däremellan.

Igår var det lokalval i Egypten. Mer än 70 % av platserna gick till regeringspartiet: det nationaldemokratiska partiet, utan att motkandidater fanns. Så någon spännande valvaka blev det aldrig. Vilket å andra sidan aldrig verkade aktuellt då regeringen långsiktigt jobbat med att spärra in, hota och trixa bort eventuella motkandidater. Den största oppositionsgruppen, det muslimska brödraskapet, uppmanade dagarna före valet till bojkott, men har i övrigt legat lågt och undvikit konflikter med regeringen trots att flera av deras ledare sitter inspärrade i färd med att ställas inför militärdomstol. Andra motståndsgrupper och partier saknas inte men är mycket små och oförmögna att mobilisera människor.

Icke desto mindre var det i söndags utlyst generalstrejk. Ett antal faktorer samverkade för att skapa situationen som ledde fram till detta.

För det första har matpriserna höjts kraftigt av globala orsaker om vilkas påverksansgrad man tvistar; ökad efterfrågan från en växande kinesisk medelklass, satsning på grödor som ger miljöbränslen istället för mat, valutaspekulationer av stora investmentfirmor o dyl. Sannolikt, som vanligt, en kombination av orsaker som tillsammans med de rådande ekonomiska svårigheterna etc. osv. m m. Priserna har ökat, framförallt på bröd, och för de fattiga i Egypten kan det innebära att man inte längre har råd att föda familjen. Den egyptiska regeringen har länge subventionerat brödet, eller snarare mjölet, med stor hjälp av amerikanskt bistånd. Eftersom staten alltså kontrollerar brödpriset blir den föremål för det missnöje som mynnar ur de drabbade delarna av befolkningen vilkas stora antal hotar att skaka regeringen i dess grundvalar. Ett försök att avskaffa subventionerna under 70-talet ledde till dagar av demonstrationer över vilka regeringen saknade kontroll och som kunde ha lett till ett maktövertagande om någon hade haft förmåga att ta ledningen. Staten vet detta och att lösa problemet är vitalt för dess överlevnad. Här anas också det strupgrepp USA håller om den egyptiska ledningen. Hittills har åtskilliga personer dödats i brödköer och problemet underlättas inte av att det finns personer som säljer mjölet till marknadspriser eller att bagerier köper subventionerat mjöl och bakar bröd som säljs till marknadspris. Korruption.

För det andra har det strejkats i fabriker och bland olika yrkeskategorier under olika omgångar på olika platser i landet, delvis till följd av önskan om högre löner till följd av höjda priser...men också av andra orsaker. Det finns alltså en viss "kultur" kring att strejka som en sätt att påverka och ge utlopp för frustrationer. Inte ovanligt när andra legitima kanaler saknas. 'Petition for redress of grievances'. Strejk.

För det tredje var lokalvalet i nära antågande.

Dessa tre faktorer, och sannolikt fler, samverkade för att skapa en situation där något av en generalstrejk utlystes i olika skepnader från alla inblandade. Exempelvis skapades en Facebook-grupp med mer än 65000 medlemmar, några/någon menade att om man inte ville demonstrera kunde man åtminstone stanna hemma från jobbet. Strejkens egenskaper avspeglade faktorerna i det att den på grund av utspriddheten av de tidigare strejkerna och avsaknaden av ledare kring både brödkrisen och motståndet mot regeringen inför valet (brödraskapet ställde sig inte officiellt bakom strejken men ansåg att medlemmarna fick göra som de ville), gjorde att strejken helt var i avsaknad av ledning. Då regeringen emellertid är van vid att vid potentiella strejker arrestera ledarskiktet för att avstyra problemen uppstod nu ett nytt problem, hur arresterar man ledarna i en platt organisation?

Dagarna före den 6 april var luften full av prat om strejken, och ryktena om vad som skulle ske,och vem eller vilka som låg bakom var fler än flugorna. I ett land där yttrande- och pressfriheten är på något av ett undantag (det finns dock fria och regimkritiska tidningar även om de regelmässigt utsätts för påtryckningar) och tillförlitlig information svårligen kan skiljas från falsk, då blir allt sant och inget sant.

Dagen för strejken var luften full av sand. Årets första khamsiin, ökenvind. 'Till och med solen strejkade'. Massivt polispådrag med hundratals poliser patrullerande, vakande, stående jämte de stora torgen och vanliga demonstrationsplatserna, uppbrytandes all tendenser till folksamlingar. Utan ledning föll den påannonserade strejken tillbaka till dess sista bastioner: journalistsyndikatet och advokatsamfundet. Några demonstranter omringade av hundratals poliser: fredligt; ofarligt.

Utom i Mahalla. En stad i Nildeltat på ca 1 miljon innevånare. Säte för en gigantisk textilindustri och vad som uppges vara afrikas största fabrik. Här hade strejkats med jämna mellanrum under en längre tid. Ett avslutat skift, en stor folkmassa samlas för att gå av och på skiftet. Polisen står i givakt längs hela huvudgatan och låter ingen tala med folk i fabriken. För säkerhets skull arresteras några ledare för tidigare strejker, eller var det facket, eller var det för fabriksarbetarna? En gnista. Hundratals människor demonstrerar planlöst med tusentals andra i släptåg, alla vill, önskar, hoppas att något ska hända. "Heya Gamaal 'ul abuka, Mahalla 'auwi hynakkuka!" Polisen har tappat kontrollen. Bägge sidor kastar stenar, polisen arresterar arbetslösa och fattiga ungdomar, vilka utgör kärnan i strejken. Al-jazeeras kameramän arresteras också. Några river ner och trampar på en gigantisk affisch av Mubarak. Natten lugnar ner stormen.

Dagen därpå bekräftas att en 15-åring skjutits till döds av polisen. Min svenska kompis Per, som är journalist och var där under den lugnare delen av första dagen, åker tillbaka igen. Den här gången är det inte lugnt. En stor folkmassa, mödrar, väntar utanför polisstationen för att deras söner ska släppas. Gnistor igen. Stenkastning. Brinnande bilar och krossade fönster. Alla utgångar från staden är barrikaderade. Det går inte att komma ut. Jag och mina svenska och norska vänner sitter på en av Kairos finare restauranger och äter gott. Per sitter fast i Mahalla. Det finns en väg ut.

Valdagen passerade utan större prolem i Mahalla, valet sköts upp eller liknande och premiärminstern besökte fabriken för att lugna ner massorna. Det ryktas om fler demonstrationer på fredag. Nu vet man; det är möjligt, nyheterna sprider sig till andra delar av arabvärlden.

Men icke desto mindre var slutresultatet ett relativt tomt Kairo med flera som stannade hemma och strejkade, dock utan någon möjligthet att på allvar hota sakernas tillstånd. Mängden information, rykten och prat inför strejken motsvarade inte vad som sedan skedde, trots att det pratats mer än på mycket länge. Staten har fortfarande ett järngrepp, men det pyr under ytan och Mubarak är inte osårbar.

Små fickor av motstånd finns och de tillåts agera någorlunda fritt så länge de inte bedöms utgöra ett hot mot staten eller växer sig alltför starka. Det finns motståndspartier, socialister, kommunister, religionsbaserade organisationer, tidningar, som får existera trots att de är olagliga. Dock under ständigt tryck från staten, min chef får samtal varje vecka från säkerhetstjänsten, och till och med julkort!! (eller iaf den egyptiska motsvarigheten). Det var på en konferens med dylika motståndsgrupper jag blev bjuden på choklad av brödraskapets studentförbund. De var ett antal välklädda, vältaliga och välansade unga herrar som ville prata om sin organisation. Den försöker vinna utländskt tycke, och visa upp en bild som inte motsvarar fördomar om muslimska fundamentalister eller dylikt. Den som vill ha något spännande att undersöka hittar ett välkommet studieobjekt i det muslimska brödraskapet. I synnerhet med avseende på: värderingsgrund, politiska lösningar, målsättningar och strategier.

I övrigt var det en brokig samling aktivister, strejkledare, en sydkoreansk grupp mot ett krig i Iran, en kanadensisk grupp mot imperialismen, en annan grupp för Chavez, Kifayya mot regeringen, brödraskapet, frontorganisationer för Hamas. Inte alltid, eller ens sannolikt, med värderingar som är i närheten av varandra. Men med samma fiender. USA, israelerna/judarna/zionisterna och den egyptiska regeringen. Och tillhandahållandes choklad.

Jag hade tänkt att skriva mer om mitt jobb och min organisation och vad som hänt här den senaste tiden men det känns som om det räcker för den här gången. Jag ber om ursäkt för om det blev något långt och långrandigt men ska försöka avsluta lite lättare: med en liten film med valets segrare. Hosny Mubarak innan han blev president! Kan ni hitta honom i filmen?

http://www.youtube.com/watch?v=zl_w6faXAAo

Mer om valet och vad som hände i Mahalla finns förhoppningsvis redan, annars snart, av Per på www.fria.nu Stockholms eller Göteborgs fria tidningar. Bilder finns på:
http://www.flickr.com/photos/perbjorklund/collections/72157604439933811/

Tills nästa gång.

The Beast and the Lion

2008-04-01T16:55:00.003+02:00

men snart ar det slut pa det. Nu ska jag beratta om mitt liv. Jag kom till Kairo med, i grova drag, tva malsattnignar: att plugga arabiska och att skaffa ett jobb. Nu gor jag bagge. Idag hade jag min forsta dag pa den nya kursen. Plugget ligger i stadsdelen al-agouza (den gamla damen) och for tillfallet tar jag privatlektioner i modern standard arabiska vilket ska paga i en manad. Darefter tar jag ett nytt beslut, och forhoppningsvis ansluter fler studenter vilket innebar att jag kan komma undan lite billigare and de 25 pund per timme jag betalar nu.

Idag har jag ocksa skaffat mig ett jobb! Eller rattare sagt i sondags, men det var forst idag jag skakade hand med direktoren samtidigt som han berattade att "Egyptians are tricky". Organisationen heter "Andalus Institute for Tolerance and Anti-Violence Studies" och jobbar for demokrati och manskliga rattigheter i Egypten, den ar givietvis illegal. Pa lordag ska de ha planeringsmote och da ska vi bestamma vad jag ska gora for dem och fram tills dess ska jag forsoka lasa mig till vad de star for och hur de arbetar. Mer info kommer alltsa aven har senare och inlagget om politik som jag tidigare utlovat kommer med anledning av detta sakerligen inte att bli det enda. Lankar till Andalus hemsida kommer sa snart jag kommit pa hur man transkriberar hemsidenamnet till engelska. Sa lange finns de omnamnda i denna artikel i Washingtonpost: http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/12/16/AR2007121601559_pf.html

Ahmed Samih ar mannen som anstallde mig. Ganget pa organisationen verkar skont och det ger mig, som enda vasterlanning i en grupp av ca 30 personer, chansen att komma narmare in pa det egyptiska samhallet.

Ibland gar det inte att undvika. I helgen kommer antligen var inflyttningsfest ga av stapeln, en manad sen vi flyttade in...

Sa lange jag har smuts under naglarna ar jag inte osarbar

2008-03-31T11:58:00.003+02:00

Alcohol, Porn and Bacon

Till kusten, som vanligt. Men denna gang redan efter tva veckor. Sa lange man star ut i Kairo. Dessforinnan hanns en del annat med. Jag borjade pa en skola for att studera arabiska, tyvarr bara under en vecka eftersom jag hoppade in i en kurs tillsammans med en taiwanesisk student som precis skulle sluta. Fast han var grym pa arabiska. Dessutom sag vi en konsert med ett egyptiskt coverband med inriktning Pink Floyd; riktigt bra!

Det beslutades alltsa att vi skulle aka till Dahab, igen. En blandning av nagra svenskar och norrman som lart kanna varandra under forra vistelsen har + en skotte. Det blev som vanligt. Slappt liggande i solen o lasa, bada, ata o kolla in Saudiarabien. Valdigt, valdigt skont med andra ord. Thickshake, milkshake med glass, smaka pa det, alska det. Bara i Dahab dock. En kompis forsokte aterupprepa succeen med en milkshake i Kairo men det slutade i magsjuka. I ovrigt finns inte sa mycket att beratta om Dahab, inga skandaler, mojligen lite for mycket solbranna.

Skandaler ja...snarare drama. Liksom vanligt ar Kairo kaotiskt och persongalleriet nagorlunda intakt, tja. Jag ar inte inblandad och jag har inget sett, inget hort och inget sager jag. Spannande ar det och utan tvekan ar det inte slut an- jag har sett allt, jag har hort allt, jag vet allt...

Jag borjar narma mig nuet och jag ar skyldig en forklaring. Forra inlaggets titel "Terrorismen och Kebaben" ar namnet pa en Egyptisk komedi som lar vara helt galen, bl a tar terroristerna over Mugamma (enorm sovjetliknande byggnad som utfor statens kafka-uppgifter). Ska forsoka hitta en oversattning nanstans och ta med mig till Sverige.

Jag hade for avsikt att beratta om chokladen och Muslimska Brodraskapet i detta inlagg men jag maste snart dra mig hemat och be var dorrvakt att: laga de sondriga dorrarna i lagenheten, rensa upp avloppet sa att vi kan spola toaletten och ha ihjal rattan i koket. Jag kommer istallet att agna ett helt inlagg at politik i Egypten en annan gang. Tills dess en historia om tillstandet:

Det sags att Egypten lange legat langst ner pa listan over varldens mest korrupta lander, men sa ett ar var Nigeria sist. Underligt tyckte manga, tills det visade sig att Egypten betalat Nigeria for att ta sista-platsen...

Kairo: Aterkomsten - "Terrorismen och Kebaben"

2008-03-29T12:53:00.005+02:00

Sa, vi fortsatter... Jag ar aterigen i Kairo. Da forra resan kandes som ett stort aventyr och jag som en aventyrare som ville dokumentera allt for omvarlden, kanns det denna gang som att jag kommer till en annan av mina verkligheter: en annan vardag. Inlaggen kommer darfor att folja denna nya farg min tillvaro har fatt vilket forhoppningsvis kommer att leda till lite djupare reflektioner om Egypten da jag nu vill ta nasta steg i min relation till landet. Missta er dock inte. Bara for att det inte langre kanns som ett aventyr innebar det inte att livet ar trakigt. Kairo forblir densamma, varldens moder ar fortfarande en kaotisk partner; vilket kommer att bli tydligt i det jag kommer att skriva har framover. Nar nu aterintroduktionen ar avklarad ar det dags att overga till det som faktiskt hant sen jag kom hit igen. Jag tanker forsoka att redogora for handelseforloppet i en nagorlunda kronologisk ordning. Igar firade jag en manad i Kairo.

...jag lamnade Sverige med tomhet och kom fram till ett Kairo som kandes valdigt valbekant. Min svenska kompis Per och egyptiska kompis Mido hamtade mig pa flygplatsen och i resan darifran in till staden bubblade kanslan av att vara erbjuden oandliga mojligheter...

Lagenhet
Efter att det visat sig att den lagenhet som varit vikt at mig och tva kamrater inte kostade facila 2500 pund (1 pund = 1.2 kronor) utan istallet 2500 dollar, var jag tvungen att forsoka hitta en annan lagenhet. Att leta efter lagenheter har fungerar pa ett sarskilt satt. Sa en dag tog jag och Anna, som jag skulle bo med, mod till oss och gick for att hitta en ny lya. Vi gick helt enkelt in i ett omrade som vi ville bo i och till en byggnad som sag fin ut och fragade bauwaben (portvakten, som finns i alla egyptiska hus och ar lite av en allfixare) om det fanns nagra lediga lagenheter. - Nej. Nasta hus. Osv, tills vi stotte pa nagra killar som ville hjalpa oss, sannolikt en sa kallad simsar, lagenhetsfixare. Dessa herrar ringde runt och gick o pratade med folk tills de hittat en lagenhet som de ville visa, den uppfyllde vara krav pa tre sovrum (eftersom Lovisa skulle bo dar ocksa, hon ar har nu) och, efter visst kranglande, pris. Sa efter en dags letande satt vi dar med en lagenhet i Kairo, fixad pa egen hand. Gott sa. Sen gallde det bara att fa hyresvarden att ordna allting som inte fungerade, men den historien ar inte lika spannande och pagar fortfarande. Sa lange nojer jag mig med att sova i en lagenhet dar sovrummen skulle fa Hugh Hefner att rodna. Jag har fortfarande inte nagon kamera men jag hoppas, aterigen, att kunna anvanda andras kameror for att forhoppningsvis kunna lagga upp bilder har pa bloggen.

Flyktingen och om 'Att gora "ratt" i Egypten' (aterkommande serie)
Nar jag nu anda ar inne pa lagenheten ar den inte komplett utan att jag ocksa berattar om var flykting. Ja, vi har en flykting, narmare bestamt fran Sudan, hon heter Tisarina och hon kommer till oss varje vecka for att stada vilket hon far 60 egyptiska pund for. Hon ar en del av ett projekt pa organisationen Egypt Refugee Council som ger flyktingar utbildning i stadning och sen hyr ut dem till den som vill betala for ders tjanster. Fragan ar hur jag ska stalla mig till relationen mellan mig som vit vasterlandsk man och henne som svart afrikansk kvinna som dessutom ar flykting. Hon far en forsorjning och battre betalt an vad som ar brukligt. Och hur ska man stalla sig till de tiggare som anvander sina barn for att vadja om pengar och till den ca 10-ariga pojken i affaren som bar upp varan lada med 12 flaskor 1,5 liters vatten for fyra trappor bara for att han kan fa nagra extra pund i dricks, hur ska man gora 'ratt' i Egypten? Jag vet inte, och det ar darfor detta kommer att bli ett aterkommande amne. Den stora skillnaden ar att jag har blir tvungen att gora ett val som jag slipper i Sverige, det gar inte att undvika att ta stallning.

Detta inlagg skriver jag pa internetcafe men forhoppningsvis skall jag i fortsattningen kunna skriva hemifran dvs sa snart Annas dator kommit tillbaka fran lagningen. Nu racker det for denna gang, jag har mycket kvar att beratta och jag hoppas att ni ocksa berattar for mig om vad som hander i Sverige, det kanns valdigt avlagset. For att ni inte genast ska tappa intresset tanker jag bjuda pa en liten godbit som forsmak pa vad som komma skall...igar blev jag bjuden pa choklad av Muslimska Brodraskapet... Mer om det nasta gang, jag mar bra och livet gar vidare. Sa, vi fortsatter...

Welcome Egypt!

2007-03-18T23:46:00.000+02:00

Bulaq Boys and Shehab Girls

Det finns sa mycket att saga och beratta och tanka om Egypten. Jag har inte pa langt nar tomt mig sjalv och har som ursakt allt och inget. Det har blir sannolikt mitt sista inlagg innan jag landar i Sverige. Kanske uppdaterar jag nagon mer gang for min egen skull nar jag val aterkommit.

Mycket av det jag upplevt har kan pa forhand bara beskrivas som odrombart. For att gora verklighet av allt behover jag satta bild och ord pa det och till det har jag inte lagt den tid jag behovt. Dock bar jag med mig en mangd bilder och minnen till Sverige som jag med gladje kommer att beratta om for den som vill lyssna.

Jag har inte for en sekund angrat att jag akte hit och investeringen har atergaldats mig tusenfalt. Bara alla ogonblick: fran toppen pa varlden beskadandes solnedgangen drickandes te fran en beduin i Petra, till toppen pa en Yacht i Nilen, till att rulla ner for en sandyna i oknen, till att vara inbjuden till 'Big Mama's' fodelsedag pa African Diplomats Club, till forhandlingarna pa arabiska med privatlararen Ahmed om att kopa hans blyga elefant, till fotbollsmatcherna pa gezira club pa fredagarna, till zamalek-matchen pa cairo stadium nar vi forst mutade oss in pa forsta sektionen for att sedan banda upp ett stangsel for att komma tillbaka till andra sektionen, till nar jag dansade sufi-dans pa ett egyptiskt brollop, till de skona koptiska munkarna i wadi natrun, till den svarmotta svenska prasten, till taxichaufforen som sannolikt i brist pa fungerande bandspelare reciterade koranverser hela taxiresan, till grabbarna vid farah och farghaly, till de livfulla lararna pa ILI, till norskor armenier sydkoreaner svenskar amerikaner egyptier sudaneser britter, till flickan fran mellanvastern till alla dem som varje dag pa gatan halsar mig: Welcome Egypt!

Guldbokstaver

2007-01-19T13:12:00.000+02:00

Kairoliv = med mera

Aah, antligen tid och motivation. Da mycket tid passerat har jag mycket att beratta, sa jag tar det i olika portioner. Mycket nya bilder har jag ocksa fatt. Lat mig borja fran den kronologiska starten, dar jag slutade senast, strax fore jul.

De sista veckorna pa skolan gick fort med mycket socialt umgange och liten motivation att studera. Dartill fick jag besok av Emil vilket var mycket kul och nyttigt inte minst for hemkomsten da jag har nagon som sett vad jag sett. Pa bilden till hoger ser vi oss - fran vanster John D, Otto, Emil och Jag - gora vad Egyptiska man vanligtvis gor, sitter ute och dricker te roker pipa och pussar varandra. Det sista kanske later som ett skamt men beroringen mellan man har i Kairo ar pa en helt annan niva, om ni inte tror mig sa borde ni komma hit och se nar militarpoliserna gar och haller varandra i handen, jag ska verkligen forsoka fa en bild pa det.

Slutligen kom dagen som alla visste var pa vag. Dagen da de allra flesta jag lart kanna under hosten akte hem, aven trofasta kompanjoner som John Davison, Simon, Kaz, BJ, Frugan, Britterna, Norskorna samt Otto; vars hemresa reducerade den ursprungliga Kairo-trojkan till mig. Efter tre manaders pluggande och farval till vanner behovdes lite vila och reflektion och eftersom det tyvarr inte blev nagot julfirande i Riyadh, bar det ivag till Anafora, En koptisk retreat ca 1 timme utanfor Kairo.

En valdigt lugn plats utan krav och okenvader. Dvs sola i bar overkropp pa julaftonsdagen for att sedan skaka av kold sa fort solen gatt ner.

14 dagar senare...
...fortsatter historien. Anafora ar nog en plats som inte lampar sig sarskilt val for beskrivningar utan skall val helst ses med egna ogon. Under besoket till Anafora fick jag ocksa mojligheten att besoka en rad koptiska kloster i Wadi Natrun, dar klosterverksamhet pagatt sedan urminnes tider. Vi fick rundvisning av ett par skona munkar och ocksa dessa ogonblick finns bevarade for eftervarlden. Nedan ser vi det hus dar jag var bosatt under tiden i Anafora. Och vi ser aven en bild fran julafton dar de samlade svenskarna agnade sig at den klassiska svenska julaktviteten - spela sallskapsspel.

Efter aterkomsten till Kairo sjonk jag in i en dvala med att gora i princip ingenting vettigt overhuvudtaget under resterande delen av lovet. Dagarna gick ut pa att sova till strax fore 3 och sen forsoka sla ihjal resterande tid bast mojligt. Ihjalslagandet bestod inledningsvis mest av att forsoka finna varma vinterklader da den egyptiska vintern inte varit nadig. Framst darfor att husen ar byggda for att ge svalka pa sommaren vilket gjorde att aven om det "bara", i svenska ogon, var ca 10 grader, blev det ca 15 inomhus. Efter ett par dagars huttrande under filtar var blev det den 30 december dags for Aid El-Kabir, den stora festen, da muslimerna firar Abrahams nastan-offer av Isak. Det hela borjade med att alla samlades for att bedja vid soluppgangen. Det var minst sgat haftigt att se atminstone 100 000 manniskor be unisont till hogtalarnas danande allahu akbar. Efter bonen borjade slakten. I veckor innan starten pa hogtiden hade laster av diverse djur transporterats in till staden for att bli uppkopta av de familjer som hade rad, med syftet att slakta dem pa oppen gata efter morgonbonens avklarande. Saledes blev jag vittne till en del brutala och bisarra scener, som exempelvis en oxe som tranporterades bakpa en vanlig pickup, en man som bar pa ett halvt far och nar jag kom hem fran morgonbonen sag jag utanfor ingangen till huset en stor blodpol och fyra ben. Traditionen bjuder att av det slaktade farets kott tar familjen en tredjedel sjalv, en tredjedel ges till vanner och den sista trededelen till de fattiga.

Eftersom det muslimska nyaret inte infoll forran for nagon vecka sedan ar vart vasterlandska inte sarskilt firat har i krokarna. Dock lyckades vi komma over bade champagne och en felucca bat pa nilen som vi parkerade oss sjalva pa under nyarsnattens tolvslag.

Sedan det nya aret langsamt skvalpat in over oss borjade skolan i stort sett omgaende och det har sedan dess inte blivit sarskilt mycket rast och ro. Januari har utan tvekan varit den amnad som fortast passerat. En del nytt folk, en del gammalt, en del nya larare, for det mesta gamla, en ny skola, forhoppningsvis battre arabiska. Det kanns inte som fore jul. Det ar narmare slutet, och vetskapen om att det kommer att ta slut tranger sig allt langre fram i medvetandet. Det dodar tyvarr en del av upptackarlusten och den sociala oppenheten.

Nu far det vara nog for den har gangen. Maste erkanna att jag varit lojligt dalig pa att uppdatera den senaste tiden men jag hoppas kunna gora lite fler uppdateringar i det narmste, inte misnt darfor att jag har manga bra bilder och historier att bjuda pa, bl a det nya livet i skolan, besoket i siwa oasen, is, african diplomats club och varldens basta soldat; dvs all den oberaknelighet som ar Kairo.

مع سلامة يا نجوم

Expeditionen

2006-12-06T18:13:00.000+02:00

Det hander konstiga saker i Egypten. Nagra ar uppenbara uttryck for kulturskillnader emedan andra snarare ar produkter av Kairos kaotiska sjal. For att borja lite forsiktigt sa hade vi alla haft lite undringar om det verkligen skulle vara okej att roka shisha (vattenpipa) inomhus i lagenheten. Vi behovde inte langre bekymra oss over den saken nar hyresvarden, under tiden vi skrev kontraktet, hann suga i sig cirka fem cigaretter i vart vardagsrum. Lika markligt var det ocksa forsta gangen jag sag en man langsamt cykla snett over vagen mot motande trafik pa en ca trefilig vag.

Lite lustigt var det val ocksa nar vi vackert utsmyckade gav oss ivag till den omtalade pairatfesten och ett gang egyptiska man foljde efter Otto en lang bit pa vagen i ett forsok att fa hans nummer. For att fortsatta med piratfesten, sa kommer jag ihag att jag flera ganger belv knivhuggen med en hemmagjord aluminiumfoliekniv med rodfarg pa, av en 40-arig egyptier med bar overkropp som upphetsat fragade varfor jag gillade fargen svart. Hmm det maste ha hant mer konstigheter men jag kan inte minnas dem nu, sannolikt antingen for att jag inte betraktar dem som konstiga langre eller bara darfor att jag just idag ar trott och pa daligt humor. Jag ska forsoka halla denna kategorin oppen for fler bidrag ett slag till. Tva godbitar har jag dock sparat till sist.

I lordags fick min lagenhetskamrat John ett samtal fran var brittiske van Alan som uppmanade oss att komma till den Brittiska klubben eftersom det var gratis dricka. Tydligen hade en medlem av klubben nyligen avlidit varpa nagon funnit massor av dricka i dennes lagenhet. Nagot ljushuvud tog darefter "beslutet" att ta med all dricka till klubben och servera den till dess medlemmar!? Lyckligtvis tog vi vart fornuft till fanga och stannade hemma for att dricka te istallet for dod mans ol.

Slutligen da...som bekant har jag inte rad att bade aka hem over julen och stanna kvar till mars. Foljaktligen lat jag for nagon manad sen ana att jag darfor skulle bli tvungen att fa uppleva julen i Egypten. Sa ar laget nu, men da var sanningen i sjalva verket att jag nog aldrig skulle ha fatt uppleva den egyptiska julen eftersom jag bara var en harsman fran att spendera julen i Riyadh, med Storbritanniens ambassador till Saudiarabien!

Gravlingar, Guld och Gudar

2006-11-29T23:08:00.000+02:00

Sadar. Det blir lite mer knapert med uppdateringarna alltefersom jag far mer att gora och jag saknar tillgang till dator och internet i hemmet. Om senaste uppdateringen lat ana att jag inte gjorde sarskilt mycket pa min fritid var det pa pricken. Markligt nog andrades det emellertid i en handvanding for ett par veckor sen da alla blev mer angelagna om att umgas och gora saker. Perfekt. Foljaktligen har det varit en aning hektiskt anda sedan forra helgen da vi korde den koloniala stilen genom att spendera storre delen av en dag pa den brittiska klubben med att dricka ol, ata bacon, spela biljard och titta pa rugby tillsammans med ett gang femtioariga expats; riktigt nykolonialt. Dit atervande vi ocksa pa onsdagen for att fira av Dave innan han lamande oss pa torsdagen samtidigt som vi tog en buss till Dahab for semester under helgen.

Dahab ar en semesterort pa sinaihalvon som i mina ogon vida overglanste Sharm al-shaykh, med en mer avslappnad attityd, mindre folk och mycket billigare. Som vanligt gallde 9 timmars busstur till koranrecitationer och ingen somn, men det var val vart sitt pris. Tyvarr fick jag inte med nagra foton pa oss nar vi ater frukost for ca 20 spann i bara overkroppar pa stranden i ca 30 graders varme. Visst ar det slutet av november i Sverige? Skamt asido, nedan ser vi delar av det glada gang som akte till Dahab. Hur stammer da 30 graders varme overens med det pabyltade gang vi ser ovan? Jo, inte langt fran Dahab ligger namligen Sinai berg, eller Jabal Musa (moses berg), alltsa det berg pa vilket Moses enligt Bibeln mottog de tio budorden fran Gud. Vi bestamde oss for att gora en pilgrimsfard till bergets topp for att beskada soluppgangen och om mojligt na djupare insikt om livets mysterier. Nedan ar en bild fran nerfarden pa botgoringens trappa mot det uraldriga klostret Sankt Katerina, med anor fran 500 talet och en av varldens framsta uppsattningar av tidiga kristna ikoner och skrifter.
Efter tva timmars bilfard till berget paborjade vi vandringen mot dess topp. Efter ca 3 timmars hard vandring i mycket kallt vader (strax over 0 grader celsius) och efter trangsel med mangder av kameler och hundratals osteuropeiska turister/pilgrimer nadde vi toppen dar vi invantade solens uppgang.
Sinai berg ar narmare 2300 meter hogt och pa toppen kan man skada langt over den torra och bergiga sinaihalvon. Man kan lugnt saga att det var en pafrestande fard da vi inte, pa grund av bussresan under natten till fredagen inte sovit sarskilt mycket och darefter spenderade natten till lordagen med att vandra till toppen. Vedermodorna blastes dock bort da vi fick skada solens forsta stralar slicka bergskammarna anda till horisonten. Fick jag nagra djupare insikter om livets mysterier? Jag later bilden nedan tala for sig sjalv.

Efter annu en skon dag i Dahab atervande vi pa sondagen och sedan dess har det varit fullt upp med studier och sociala aktiviteter. I mandags en heldag pa stan med shopping, shisha och mat. I tisdags bjod vi in vanner pa broccolipaj i var nya lagenhet, idag (onsdag) har det avrit sloare men imorgon satter det igang igen med kalas hos norskorna, fredag spela fotboll pa en sportklubb, lordag middag hos nagra svenskor osv. Jag klarar mig bra har, nu nar jag vet hur det funkar och boendet verkar fixat till ett billigt pris framover, samtidigt som det sociala tagit fart ar det enkelt att fordriva veckorna. Jag stannar till slutet av februari eller mojligtvis mars, insh allah. Om det ar overvagt och genomtankt, tja, "are we ever gonna survive unless we get a little bit crazy?"

The Model

2006-11-13T15:13:00.000+02:00

Har varit lite knapp med uppdateringarna sedan aterkomsten fran Jordanien. Det finns alltid anledningar. Tankte vanta pa nagra nya bilder men det har varit problem kamerorna. Dessutom aker Dave hem nasta vecka vilket gor att jag inte kan lagga upp fler bilder eftersom han ar i besittning av hushallets anda digitalkamera. Daves flytt innebar ocksa andra forandringar vilket troligen kommer att resultera i att jag och Otto, sannolikt tillsammans med en britt vid namn John, flyttar till en ny, storre och billigare lagenhet.

Det ar trakigt att han aker men det ar bara att vanja sig, det kommer att fortsatta sa under resten av min vistelse har eftersom jag nu bestamt mig for att stanna till runt slutet av februari. For att aterkomma till amnet anledningar... sa ar de nu aktuella att jag vill forsoka lara mig sa mycket som mojligt samtidigt som jag inte har nagot som tvingar mig tillbaka till Sverige. Visst, jag saknar vanner och familj men att atervanda hit vid ett senare tillfalle blir mycket svarare an att stanna nu. Dessutom lockar det inte direkt att soka arbeten pa en arbetsmarknad som inte ar direkt valkomnande. Fast jag maste ocksa villigt erkanna att jag trivs bra med tanken att ha en helt blank start nar jag atervander.

Jag gillar Kairo och har kommit att lara kanna staden battre efterhand. Anda far jag en starkare kansla nu an pa mycket lange och tidigare, av att detta inte ar "mitt Afrika". Vistelsen har har fatt mig mer sugen pa att gora ett aterbesok till de bagge Kongo. Bara sa.

I helgen gjorde vi praktiskt taget ingenting. Vi hade lite folk over i fredags och under lordagen sag vi ca 6 filmer i strack...riktigt daligt leverne. Roligt var det iaf nar vi under lordagen horde hog musik och darfor gick ut pa balkongen for att se vad det var. Det visade sig att man pa en balkong strax nedanfor oss hade fest med hogtalare osv. Plotsligt nar vi stod dar borjade hela stan skrika ur tomma intet och vi sag manniskor dansa runt i lagenheterna mittemot. Vi slog pa TV:n i tid for att i reprisform fa se Egyptens stolthet Al-Ahly gora mal i 92 minuten i andra finalmatchen i afrikanska motsvarigheten till Championsleague pa bortaplan mot tunisiska Sfaxien, och darmed ta hem trofeen. Vilken dramatik!

Annars? Ja, Johannes vad gor du egentligen annars?

- Studerar, och later dagarna komma som de vill, ska framover forsoka gora mer saker pa helgerna, i man av pengar kanske en resa till oknen, dahab eller luxor/assuan. Jag har ocksa mycket kvar att se i Kairo. Ikvall blir det ytterligare en felucca-tur pa nilen innan idiotplugget tar vid infor arabiska provet imorgon. Men tiden gar snabbt och snart for jag ocksa besok vilket kommer att leda mig annu snabbare framtill jul, och sen...

Til' kingdom comes

2006-10-29T14:23:00.000+02:00

Farjor, friklattrar-beduiner och fun-fun boys.

Vi har alltsa atervant fran var semestertripp till bl a Jordanien. Hemkomsten var mycket skon men resan var val vard sitt pris. Men lat oss starta fran borjan. Efter annu ett ofrivilligt mugammabesok och en svangom pa egyptiska museet var det dags att aka ca 22.30 lordag kvall. Bussen skulle ta oss till farjehamnen Nuweiba pa Sinaihalvons ostra kust. Efter ca 9 timmar milt sagt skumpig fard genom natten till det mycket hoga ljudet av koranrecitationer i bussens hogtalare kom vi antligen fram ca 7.00. Det bor val knappast namnas att vi knappt fick nagon somn alls. Bilden hoger ar tagen i Nuweiba ca kl 8.00 da vi vantar pa att fa kopa biljetter till farjan som skulle ga klockan 12 och komma fram till Jordanien ca 2.5 timme senare. Som synes var vi redan da beredda att ge upp. Ignorance is bliss...

Klockan ca 20.00, tolv timmar senare, kom vi antligen over det sista hindret i Jordanien och vi kunde aka vart vi ville. Forutom all vantan och byrakrati var nog det roligaste hindret nar farjan angjorde Aqaba, hamnen i Jordanien, och paborjade sankningen av bryggan for att lata lastbilarna kora av. Nar porten hissats ner till halften stannar den plotsligt. Inget konstigt kan tyckas, nar det efter ca 15 minuter annu inte ordnat sig bojade vi ana orad och fragade en vakt i narheten. Det visade sig att vi anlant precis vid solnedgangen under ramadan, vilket betyder att samtliga muslimer da intar sin 'iftar'. Foljaktligen stod hela hamnen stilla i ca en timme medans alla muslimer satt och at mat!

Hursomhelst lyckades vi ta oss fran Aqaba till Petra och finna ett hotell at tillbringa natten i. dagen darpa bar det ivag till den beromda staden uthuggen i berget. Forvantnignarna var stora, inte minst hos Otto och Dave som ar inbitna Indiana Jones fantaster. Pa bilden till hoger borjar vi fa sen en glimt av vad som vantar. Vi tog nastan femtio foton under semestern, framst fran petra, sa en del godbitar far vanta till sverige. Nedan syns i alla fall det forsta stora mausoleet, indy jones templet, uthugget i berget. Lagg marke till manniskorna pa marken sa forstar ni hur stort det verkligen var.

Hela Petra ar som bekant uthugget i berget vilket gor att det aven finns hoga toppar omkring staden. Den del av Jordanien vi akte igenom var dessutom tackt av berg. Sa efter en rejal uppforsbacke tog vi oss upp pa ett stalle som tidigare fungerat som offerplats. Utsikten var magnifik och ni kan nedan se Osterns erovrare beskadandes sina domaner. Sjalv maste jag saga att Petra nog ar det mest fantastiska manskliga monument jag sett hittills. Bilderna jag lagt upp gor inte riktigt rattvisa at hur stor staden verkligen var och hur levande den kandes nar jag gick dar. Efter att ha avverkat storre delen av staden tog vi en valfortjant paus innan vi fortsatte upp till 'klostret'. En uthuggning fullt i storleksmassig klass med indy jones templet trots att det lag minst 40 minuters klattring/gangvag uppfor berget. Jag har det pa bild men det ar svart att visa hur hogt upp det verkligen lag och vilken moda som maste ha lagts ner for att bygga det sa hogt upp.
I narheten av klostret fanns det tva utsiktplatser som lat synen fardas langt over bergen och ut i den jordanska oknen. Dar fanns ocksa en beduin som var uppvaxt ibergen och roade sig med att friklattra de valdigt hoga och branta bergen i narheten. Han bjod oss pa te uppe pa toppen samtidigt som vi beskadade solnedgangen. En fantastisk upplevelse.

Eftersom klostret befann sig pa rakt motsatta sidan av ingangen till Petra hade vi en lang vag kvar for att komma ut. Nar vi kom ner for berget till stenstaden petra var det redan morkt och alla turisterna hade lamnat. Det var en haftig upplevelse att vandra genom den gamla staden med bara stjarnhimlen som sallskap.

Dagen efter skulle vi lamna Jordanien for att aka till den egyptiska turistorten Sharm al-shaykh. Efter en lang dag i Petra var vi trotta och var darfor inte pa vidare gott humor nar vi vaknade ca 5 pa morgonen av narmast besatt sjungande personer fran den lokala mosken. de slutade inte forran vi lamnade hotellet med buss ca 8. Anledningen var att ramadan slutat vilket innebar arets viktigaste bon och stor gladje. De fick vi ocksa marka pa bussen fran petra till aqaba da flera personer borjade spontandansa till musik; det kommer jag att minnas lange. Aterresan med farjan var i stort sett lika traumatisk och jag lamnar den darhan. Forovrigt var Jordanien mycket mer valordnat med fina gator och efterlevda trafikregler! Pa det hela taget mycekt renare och vasterlandskt an Egypten, aven om det var dyrare och polisstaten anstrangt sig hart for att polera ytan.

Sharm al-shaykh var trevligt och vi fann ett bra stalle en bit fran den varsta turisthetsen kallat sharks bay. Det var harligt att lata sig i solen pa stranden och dyka en smula bland reven, men efter nagra timmar var jag trott pa att ligga stilla och vi beslutade oss ganska snart - efter en misslyckad utekvall pa sharms hetaste turiststrak, som slutade med att vi akte tillbaka till sharks bay och at KFC mat- for att atervanda. Dar vi bodde var det fullt av ryssar och kanske hade jag hoppats pa att hogklackade plastskor pa stranden var det mest vulgara jag skulle fa se i Sharm, men det var ingenting mot sharms turiststrak i narheten av naama bay. Make till inhangnat, artificiellt turistzoo har jag aldrig sett. Vi holl oss tatt intill varandra och mumlade 'galna utlanningar' pa arabiska.

Det blir val allt for den har gangen, kommer kanske senare, om jag far mod, att gora annu en uppdatering. Det kanns som om det var valdigt mycket beskrivning av resan och inte sa mycket reflektion, men det ar nog en rattvis beskrivning pa hela foretaget ocksa. Framover blir det mer disciplin i pluggandet och snalande efter en dyr semester. Det som finns att se framemot ar ett halloween kalas med spokpirat tema pa en husbat i nilen.

Annars var det skont att komma tillbaka till gamla goda kairo och mohandiseen (omradet dar jag bor pa nilens vastra strand, om jag inte namnt det tidigare). Tillbaks till smutsiga gator, hogljudda bilar, galen trafik och dalig luft.

Men det ar vart.

Kunafa heaven

2006-10-21T17:56:00.000+02:00

Ayd al-fitr!

Snart ar det slut pa det roliga. Generosa ramadan slutar i tre dagars festligheter kallat aid al-fitr. Det innebar mindre skola och mer ledighet. Jag och mina sambos ska darfor ta tillfallet i akt och aka till Jordanien. Bussen gar om 4 timmmar och det ar i stort sett allt vi vet. I vanliga fall hade det gjort mig radd men efter en manad i Egypten har jag forstatt att det inte ar nagon storre ide att planera saker i forvag eftersom de kommer att falla over anda i vilket fall som helst. Dessutom brukar det inte vara nagra problem att ordna saker anda. Pa det preliminara schemat star iaf besok till Petra och forhoppningsvis far vi ocksa tid att sola oss en smula i Sharm al-shaykh eller Dahab pa hemresan.

Idag var vi aterigen tvungna att besoka mugamma och det gick. Nu har vi lyckats fanga den pa bild ocksa! Dessutom hann vi med ett besok pa egyptiska museet med stenstatyer, smycken och tutankhamon; mycket.

Det har ocksa uppstatt ett angenamnt dilemma...jag ar bokad pa ett flyg den 23 december och har planerat och pengar for att studera tills dess, insh allah. Utover det har jag funderat pa att stanna sa lange pengarna racker, och genom ett trollslag har den summan just utokats av ett stipendie fran okanda valgorare. Det innebar att jag formodligen kan stanna 1-2 manader till, forutsatt att jag spenderar julen har i Kairo... ja, det ar inte dags att bestamma sig annu och jag ska fundera noga pa saken. Tills vidare:

Ramadan kareem!

och forresten...det regnade for forsta gangen i onsdags...

The crazy ones, the fucked up ones

2006-10-15T20:22:00.000+02:00

Hamnen, Himlen, Havet

I helgen besokte jag Alexandria. Mina rumskamrater foljde med plus tre andra studenter vid ILI. Som de Kairobor vi numera ar, kandes det bra att aka pa semester till kusten for att fa se hav, andas luft och komma bort fran storstadens hets. For mig och Otto var det sarskilt hogtidligt att aterigen fa besoka en hamnstad som dartill hade sparvagnar!

Nastan som hemma var det dock langtifran.

Vi fyllde var kulturella kvot med ett besok pa Bibliotheca Alexandrina. Ett modernt forsok till ateruppbyggnad av det antika jattebiblioteket som forstordes i en serie brander tillsammans med oskattbar mangd skrifter. Till vanster nedan syns innanmatet av biblioteket. Till hoger syns stranden vi hittade i centrala staden, 5 punds intrade till en sandstrand och ett avtten som var ojamforligt smutsigt och fullt av skrap. Dessuom strok det omkring mangder av katter med otacka sjukdomar. Icke desto mindre var det helt fantastiskt att kunna bada i vagor varmt vatten och springa pa stranden!
Nar vi nu var utanfor storstaden pa semester vagade vi ocksa slappa loss litegrann, eller iaf Otto, och antligen prova pa den Egyptiska specialiteten fylld duva. (Ber om ursakt om nagon vegetarian laser bloggen, a andra sidan kan det tankas att nagon blir vegetarian efter att ha sett bilden nedan) Pa nagot satt kanns det anda ratt att antligen fa ge igen, aven om det inte smakade sarskilt gott. Till hoger utsikten fran vart hotell over "Cornichen" i Alexandria.

Enligt en stort sett enig arkeologikar ligger stadens grundare begravd nagonstans under marken i centrum. Alexander den Store satter fortfarande vissa spar i staden bl a genom statyn utanfor biblioteket till hoger. I ovrigt fanns det dock inte mycket spar kvar av den en gang sa betydande staden. Fyren pa Faros ligger i block pa havets botten, Kleopatras palats finns ocksa nanstans under ytan och det gamla biblioteket har brunnit upp. Nagonstans kanns det igen for Egypten som helhet, att det gamla ersatts av nagot annat de forsok som gjorts att rusta upp gamla monument i basta fall ar halvhjartade, det nya biblioteket utgor dock ett lysande undantag. Det gar inte att komma ifran att de platser vi hittills besokt i landet varit smutsiga och nedgangna. Men som en av medresenarerna, Alec, sade nar vi diskuterade amerikanska ordsprak, "food first, morals later". Det aknns som om papekandet ar ett typiskt vasterlandskt satt att se pa saker och ting "borde" skotas sa jag ska halla mig borta fran det, eller atminstone fundera igenom det mera.

Aven om det var harligt att vara pa semester ar det ocksa skont att vara tillbaka hemma(?); nej, inte an. Imorgon borjar nya delkurser och nya klasskonstellationer; kanske ocksa nya studenter. Livet gar vidare. Jag har borjat sakna er darhemma, forhoppningsvis ar det bara en overgaende vagdal. Nasta helg avslutas Ramadan (al hamdu lillah!, tack gud!), sa affarerna har antligen oppet i rimliga tider igen, egyptierna blir inte lika lattretliga framemot eftermiddagen och rusdryckesaffarerna oppnar igen. Fastemanadens avfiras med aid al-fitr, en stor fest i tre dagar som innebar att vi far en sex dagar lang helg. Vi ska forsoka ta tillfallet i akt och aka till Jordanien, Petra samt forhoppningsvis ocksa Sharm al-shaikh, insh allah. Tills dess, ha det gott , ta hand om er och manga kramar fran er man i Afrika!

2006-10-15T20:09:00.000+02:00

Jag sitter just nu inuti Bibliotektet i Alexandria och skriver! Har ont om tid sa det blir ett kort inlagg. Det ar en magnifik byggnad, enormt stor och full av framst unga egyptiskor. Hursomhelst, Maktaba Al-iskandiriyya understryker bara det alla redan visst. Kunskap ar coolt!

Prometheus

2006-10-14T12:58:00.000+02:00

Silver

2006-10-12T14:04:00.000+02:00

Hej.

Forsta studieperioden ar klar! Tiden har ar uppdelad pa en-manads perioder, under vilka jag laser omvaxlande modern standard arabiska, fusha, och egyptisk dialekt, amiyya. Nasta period byts dock amiyyan ut mot mediaarabiska; hoppas kunna folja med i al-jazeera sandningarna nar jag kommer tillbaks. Eller varfor inte den statliga egyptiska tv-kanalen Nile TV! Mycket intressant...

Hade kanske kunnat forutse det men det kom anda som lite av en overraskning att vi far bokstavsbetyg och skrifliga omdomen enligt anglosaxisk utbildningstradition. Och helt i motsats till vad som hander i sverige dar man vanligtvis ar pa en "need to know basis"; iaf i det gamla sverige jag lamnade... Hursomhelst klarade jag mig tillrackligt bra for att slippa gora om delkursen, sa nu borjar nya grammatiska aventyr pa mandag!

Fore det ska vi aventyra ivag till alexandria, insh allah. Det ska bli Kul och framforallt skont. Det sags namligen att det finns mycket vatten och ren luft dar. Vilket i det narmaste ar en lyxvara har i Kairo. Enligt vad jag har hort motsvarar en dag i Kairo rokning av 30 cigaretter.

For ovrigt kan det namnas att intrigerna, precis som vantat, har startat; lyckligtvis utan min inblandning. Bara Gud vet vad som hander harnast...

IME

2006-10-08T12:46:00.000+02:00

Rapport fran sjukstugan...

Ja sa har da sjukdomarna kommit over oss. Hela veckan har jag och mina rumskamrater spenderat med att omvaxlande ha feber, frossa, hosta, snuva eller diarre. Forhoppningsvis ar vi pa battringsvagen, men hittills har det varit valdigt oberakneligt. Turligt nog var torsdagen ledig pga av National Army Day - i aminnelse av Egyptens seger mot Israel i Yom Kippur kriget - sa vi har atminstone haft ledig tid till aterhamtning. Tyvarr har sjukdomarna medfort alla mojliga sorters paranoia men kroppen borde anpassa sig snart, insh allah.

Imorgon ar det dock bara att stiga upp i tid och bege sig till skolan for sista veckans studier pa denna delkurs; avslutningen blir ett prov pa onsdag. Jag har inte sa mycket att beratta just nu eftersom stora delar av verksamheten ligger nere av forklarliga skal. Vanligtvis hade vi haft tid att titta mer pa staden, gora nagon utflykt eller socialisera oss mer med lokalbefolkningen och de andra studenterna. Apropa studenterna sa tog vi ett klassfoto pa min Egyptiska dialekt klass i onsdag. En trevlig blandning av studenter fran varldens alla horn, med lararen Hosn vid katedern.

Salamtikum!

Turtle boys och Miss Sval

2006-10-02T14:32:00.000+02:00

Hej igen, vill bara ha ovanstaende titel med aven om dess innehall inte kommer att behandlas den har gangen. Vi har genomfort en ny liten utflykt, till gamla Kairo, narmare bestamt Al-Azhar mosken. Ett Oerhort imponerande byggnadsverk som uppfordes i slutet pa niohundratalet av Fatimiderna och ar egyptens aldsta moske. Minareterna som syns nedan ar byggda av olika ottomanska sultaner om jag forstod guiden ratt. Ha tog givetvis inte nagt betalt for rundturen, eftersom det ju inte vore riktigt riktigt for en moske att ta betalt. Icke desto mindre kunde han personligen ta emot lite pengar

...hackar lite val mycket pa bedragare och tiggare, men de ar bara sa manga. Givetvis finns det mycket goda forklaringar till avrfor de ar tvunggn att ta till dylika metoder och det ror sig sallan om nagra storre pengar sa jag ar egentligen bara glad att betala. Motsatter mig bara hela mellanspelet, raka ror ar inte pa modet har i Kairo. Vilket bekratades av vart besok pa Mugamma, myndigheten for forlangning av visum. Lonely Planet beskrev byggnaden som "an Egypto-Stalinist Monolith" vilket passade utmarkt med den kafkaliknande upplevelsen inuti. Hursomhelst har jag nu tillstand att stanna i landet till mars 2007.
Bilden nedan inkluderar forutom de numera valbekanta herrarna, en ...hhmmm minns inte riktigt, ihaligheten visar iaf riktningen mot mecka. Jag maste saga att trots att jag varit vid pyramiderna var jag nog nastan mer kanslomassigt imponerad av mosken. Tyvarr finns det inte pa bild men innanfor den marmorplan som syns pa sista bilden fanns ett stort rum uppburet av marmorkolonner och beklatt av mjuka mattor - som kandes mycket skona eftersom man inte far bara skor i mosken. Darinne var det svalt och manga manniskor lag och sov, pratade tyst i smagrupper eller laste i lugnet. Enligt guiden var det ovanligt manga eftersom det ar ramadan och de troende inte far ata eller dricka, vilket gor lugn, svalhet och vila nodvandigt for att harda ut. Det var en valdigt skon upplevelse och jag hoppas fa chansen att aterkomma innan jag aker tillbaks igen.

Under helgen som gick hade vi ocksa en liten tillstallning pa var eminenta balkong, tyvarr glomde vi att ta nagra fotografier men det blir nasta gang. Hursomhelst var det valdigt trevligt och vi lyckades undvika total dominans av nagon nationalitet. Det ar annars valdigt latt att hamna i etniska grupperingar. De stora grupperna som jag kanner till ar edinburgh-ganget, norrmannen (20+ pers!), ca 5 basker, ett gang japaner/koreaner och sa da ca 5-6 svenskar.

Jag och Otto dryftar sakernas tillstand pa marmorgolvet i Mosken.

En vanlig dag har kommit

2006-09-27T15:45:00.000+02:00

insag igar att den stress som varat under forsta veckan gatt over. Nu ar det lugnt och vardagarna har blivit just vardagar - rutiniserade i viss man. Jag vet vad som hander och kan planera tiden darefter. Det innebar ocksa att dagarna maste fyllas med nagot. Skolan borjar 9 och fortsatter till klockan 2, varefter jag vanligen ater och kikar pa natet i nagon timma. Forutom laxor ar det sedan fritt att gora vadhelst som dyker upp. Vilket brukar betyda: ligga och slotitta pa den arabiska motsvarigheten till mtv, melody arabia, eller sova. Sen gora laxor; kvallarna brukar avslutas med politiska/historiska/samhallsdiskussioner pa balkongen.

Mycket intressant! Sarskilt som Dave ar amerikan och uppger sig tillhora USA:s politiska mittfalt emedan Otto ar svensk vanster. Med ett forflutet i staterna blir jag medlaren, aven om skillnaderna emellanat ar omojliga att overbrygga. Icke desto mindre ar det bra att Dave - som trots att han ar betydligt mer utrikespolitiskt intresserad och insatt an medelamerikanen - kommer till tals och visar att alla amris inte ar Bushkopior. Jag och Otto har iaf kommit fram till att var gemensamma mission ar att gora Dave till feminist. Nar vi avslutat diskussionen brukar vi ata pa nagon amerikansk snabbmatsrestaurang.

Alltsa; rutinen har smygit sig pa och dagarna fyller inte sig sjalva. Kanske inte har namnt det forut men, vi har bara fyra skoldagar och foljaktligen tre dagars helg. Da finns tid for lite storre utflykter. Vi planerar att titta narmare pa gamla kairo denna helg och resor till Alexandria och mojligen annu langre finns i tankarna for framtiden. Sjalvklart kommer allt att dokumenteras noggrannt ;-)

Jag skriver vad jag tanker just nu och jag kan se, post facto, att detta inlagg inte pa nagot satt beskriver egypten, kairo eller liknande. Saledes ska jag forsoka beskriva detta narmare, men vid ett senare tillfalle. Klockan klamtar.

2006-09-24T13:40:00.000+02:00

Fortsattning pa Pyramidaventyret. Jag har ytterligare nagra bilder, som jag inte kan undanhalla vare sig mig sjalv eller nan annan, fran var oforglomliga resa till ett av varldens sju underverk. Hur lyckades vi da med att undvika tiggarna och sa vidare? Till en borjan forhallandevis val, vi kopte inget skrap och fick ner vattenpriserna till rimliga nivaer. Dock blev vi blasta av en Kamelforare (?), som nar vi tvekade infor att rida hans kamel sade att pengar inte betyder nagot vid livets slut - vilket anda inte hindrade honom fran att efterat begara hutlos betalning. Mahanda var han inte heller medveten om det paradoxala i att tala om rikedomens irrelevans i efterlivet vid Pyramiderna, det kanske genom tiderna storsta forsoket att projicera varldslig rikedom till dodsriket. Naval, vi var pa det hela taget mycket nojda med resan. Vi besokte dessutom, aven om det var forbjudet att fotografera, innanmatet av Chefrens pyramid. Trangt fuktigt och inte mycket att se. Men nu har jag varit dar! Bild overst till hoger: Jag ar en av dom som slavar pa Kung Keops Pyramid...

Bilden till vanster: den beryktade kamelen (Oknens Skepp, Kairos Cadillac) med mig vid rodret.

Hoppades egentligen pa en storre kansla av historiens vingslag men det kom aldrig riktigt over mig. Vet inte riktigt vad som hander men kanske - och jag har ocksa markt det i andra fall, kanns det iaf som - ser jag inte langre lika mycket framat och bakat i tiden; jag narmar mig kanske nuet. I vilket fall som helst kan man konstatera att Egypten av idag ar langt ifran Faraonernas Egypten. Och nuet idag kommer bli ett forsok att plugga och hitta mat, ramadan borjade namligen inatt, av allt att doma. Vi har i alla fall kopt en "fanuus", en speciell ramadan-lampa, att ha pa var balkong. Manga egyptier tittade skrattande pa mig nar jag bar hem lampan.

Bilden till hoger: Chefrens pyramid stracker sig till himmelen.

Tills nasta gang, ma'a salaama (med fred).

2006-09-24T12:16:00.000+02:00

Pyramiderna. I fredags besokte vi pyramiderna. Ar osaker pa hur bilderna kommer att se ut pa bloggen men jag hoppas att mina kommentarer kommer att referera till ratt bilder. Gizaomradet, dar pyramiderna ar belagna, ligger bara nagra kilometers taxiresa fran dar vi bor. Val pa plats kan man ga i prinip vartsomhelst pa sjalva omradet. Den stora utmaningen ar att inte bli skinnad av horderna av tiggare och andra bedragare. Lyckligtvis handlar det anda inte om nagra stora pengar. Till hoger ser vi iaf mig pa toppen av Farao Mykerinos Frus pyramid. Pyramiderna i bakgrunden ar de tre stora - med Mykerinos narmast, Chefren i mitten och Cheops langst bort.
Hur jag hamnde pa toppen av en pyramid ar en annan historia som jag ska beratta om nu. Det ar strangeligen forbjudet (eller iaf forbjudet) att bestiga nagon av pyramiderna men nar den statliga vakten erbjod oss att for ynka 85 kronor vanhelga dessa ca 5000 ar gamla kulturella helgedomar, var vi naturligtvis inte sarskilt svarovertalade. Den lite trakiga foljden av aventyret blev dock att Otto drabbades av Farao Mykerinos Frus forbannelse; i form av en elakartad diarre. Hursomhelst, till vanster nedan, Kairos fjollor. Till hoger, jag vid Cheops pyramid.
Till hoger det glada sallsapet just efter att vi lyckats klattra ner fran pyramiden med livet i behall.
Av en annan vakt overtygades vi att ta nagra bilder pa oss sjalva i denna gamla sarkofag fran nan gammal hogste domare eller liknande. Mark val hur de gamla egypterna inte var lika statligt byggda som oss hogresta nordbor. Hade lite fler bilder att bjuda pa men det verkar som om de har forsvunnit sa jag lamnar dem till nasta inlagg.

2006-09-20T15:01:00.000+03:00

Harunder ser vi en trippel; valartade pojkar som jag delar lagenhet med. Bilden ar tagen pa var eminenta terass. Till vanster Dave, i mitten Otto och till hoger undertecknad. Bilden till hoger ar utsikten fran var terass som snart, insh allah, ska inredas med en arabisk oljelampa och shisha (vattenpipa)

Till vanster ser vi alltsa vardagsrummet i var lagenhet. Ser fint ut, ar inte lika fint men fortfarande mkt bra.

Kom pa mig sjalv med att undra varfor jag inte hor sa mycket om vad som sker hemmavid. Men ganska snart fortstod jag att den tid jag spenderat har bara ar nagra dagar - inte ens en vecka - aven om det kanns som valdigt lang tid.

2006-09-19T15:47:00.000+03:00

Far lite tid att skriva nu igen, for forra inlagget lanade jag en norskas dator men nu ar det skolans gamla datorer som galler. Dvs inga A A eller O... Sahar andra skoldagen kanns det fortfarande lite mycket och jag ahr annu inte hunnit komma in i det hela men det kanns anda battre an for nagra dagar sedan. Lagenhet ar ordnad och vi har tagit nagra schyssta bilder pa var balkong som nog laggs upp inom kort.

Hmm, marker att jag inte har sa mycket struktur i vare sig tankandet eller skrivandet just nu sa det blir bara lite spridda reflektioner:

Det ar billigt har, kopte just en falafel for 1 egyptiskt pund = 1.2 kronor, men pa restaurang kostar ett vanligt mal mat strax under 20 kronor. Shisha inkluderat.

Vi vasterlanningar star ut ganska mycket fran egyptierna och far utsta en hel del tiggeri och forsok att salja oss tjanster vi inte bett om. Men det ar bara att se det som ett tillfalle att ova arabiska. Lyckligtvis ar de inte heller agressiva eller alltfor patrangande.

Nej jag ar nog alltfor ostrukturerad just nu, maste hem och vila lite fore laxorna. Forhoppningsvis kommer jag in i det sa smaningom och kan ge lite djupare reflektioner kring livet har i Egypten. Jag kan iaf konstatera att atmisntone ett par av de andra svenskarna har verkar ha for avsikt att stanna kvar for gott till foljd av valresultatet i Sverige. For egen del kanns det bra att kunna folja handelseutvecklingen pa avstand.

Hej da for denna gang!

2006-09-17T12:05:00.000+03:00

I skolan ILI, det ær helt galet kairo! pjuu, har slagit mig i slang med en norska och blev precis upraggad av en amerikan som vill dela lægenhet, fine by me, får se vad som hænder vidare.

Saknar all jættemycket och kænner mig lite ensam. Många kramar till alla!